Det finns ett steg i uppenbarelsen av den övre kraften där man möter två motsatser och måste göra ett särskilt särskiljande.

Å ena sidan lever man i världen med insikten att man är hela världen, och å andra sidan är man oförmögen att relatera till den som en integrerad del av en själv och att ansluta den till sig.

Det är den övre kraften, Skaparen, som hindrar oss från att göra just detta. Till dess man uppnår Honom (en kvalitet av fullständigt givande), kan man inte ansluta alla de olika delarna av världen inom sig själv.

Ytterligare en kraft uppenbaras, en som styr över ens natur. Vid den punkten vill man knyta an till och förändra världen till det bättre, men kan inte göra det eftersom man inte kan ändra sig själv!

För att förändras, måste man stiga upp till en högre nivå. Genom att knyta an till dessa yttre delar, som man nu ser som delar av sig själv, kan man inte längre vara egoistisk.
Det är inte samma sak som att få reda på att din gamle fiende faktiskt är en nära släkting, men när detta händer så är allt som återstår en ånger för de dåliga relationer som man hade före den här upptäckten.

Hur som helst så är den här typen av korrigering inte tillräcklig eftersom hatet i personen försvinner och ersätts av kärlek. I verkligheten är det inte så. I stället finns hatet kvar och kärleken byggs ovanpå det!

Man kommer till denna nya nivån med all sin tidigare egoism, vilken inte försvinner, och det finns ingenting att göra åt det.

I bland uppstår en situation när man måste ha en bra attityd gentemot någon, men inte kan tvinga sig själv att ha det. Oavsett hur hårt man försöker, så kommer man ändå bara att känna hat och avsky mot den andra personen.

Så vad kan vi göra? Det enda alternativet är att anstränga sig att skapa en ny relation ovanpå den befintliga motviljan och hatet.

Denna inställning kallas för en ny önskan om givande, ovanpå det tidigare tillståndet av egoistiska begär.

Kategori: Andlighet |