För att kunna nå Skaparen måste skapelsen kombinera två motsatta krafter inom sig. Annars kommer den inte att känna någonting annat än sig själv, så som de stilla, vegetativa och rörliga objekten. Hur som helst är en mänsklig varelse unik därför att den känner sin nästa.

Först ser en person sin nästa som en möjlighet att användas av honom. Men slutligen utvecklas personen och börjar förstå att hans nästa faktiskt är han själv. Det verkar bara för oss som om andra är emot oss därför att vårt ego knuffar bort dem och får oss att hata dem.

Ändå, om vi kommer över avskyn och knyter andra till oss, då kommer vi att återvinna den delen av oss själva som vi hade förlorat och kommer att uppnå kraften som skiljer oss åt – Skaparen.

Om jag för systemet av själar tillbaka till sin korrigerade nivå, där alla själarna förenas genom gemensamt arbete, då kommer jag att uppnå den initiala kraften som skapade den enskilda själen, sedan bröt sönder den och lämnade den till oss för att sätta ihop den igen.

Varje person är som ett barn som växer och uppnår Skaparens sinne genom att samla ihop alla bitarna igen.

Skaparen håller medvetet isär alla bitarna och separerar dem genom hat och egoism. Han är som en vuxen som har gjort sönder en leksak och blandat ihop alla delarna och sedan ger barnet en möjlighet att utvecklas gradvis, genom att få ett förstånd och kräva att hans kvaliteter korrigeras för att kunna sätta ihop den igen.

Barnet behöver söka efter själens framtida form och kräva exempel från den vuxne. Han måste tvinga Skaparen att korrigera det trasiga tillsammans med honom, som ett barn som ber en vuxen att hjälpa honom att bygga ett hus av klossar. Och genom att leka tillsammans med den vuxne kommer barnet att förstå var spelet kommer ifrån, varför det är nödvändigt, varför han blev skapad som han blev och vad Skaparen vill ha av honom. Han kommer då att bli som Han!

Kategori: Dagliga kabbalalektioner |