Det finns bara en lag, en kraft, som verkar på mig från det andliga fältet, från den ändlösa oceanen av Ljus. Den vill bara en sak, att dra mig till sitt centrum, till det goda.

Mitt egoistiska begär (min ”laddning”) växer och utvecklas konstant, därför kommer jag mer och mer i obalans med det andliga fältet.

Jag kommer längre och längre bort från det godas centrum. Men fältet förändras inte, det är jag som förändras. Förändringarna till det värre sker ofrivilligt, automatiskt i mig. Det är därför mitt tillstånd hela tiden förvärras.

Jag är inte ensam i detta fält, det finns sju miljarder människor till som jag, små egoistiska ”laddningar”. Och alla mår vi, mer eller mindre, ”dåligt”.

Vid slutet av vår egoistiska utveckling rör vi oss maximalt bort från det godas centrum till den mest avlägsna cirkeln och börjar känna oss sammanbundna.

Detta försvårar vårt redan ”dåliga” tillstånd. Var och en börjar känna sig beroende av alla andra. Detta tvingar en att hata alla och att lida för alla.

Vårt tillstånd är likt födslovärkar. Under graviditetens nio månader (mänsklighetens evolution) hjälper modern (naturen) fostrets (egots) utveckling så mycket hon kan.

Men när den fullständiga (egoistiska) utvecklingsnivån (global och sluten) är nådd, tvingar modern/naturen fostret att födas.

Den globala krisen är ett tryck på det gemensamma fostret, mänskligheten, för att den ska födas andligt.

Fostret måste vända sig till en position med huvudet ner (prioritera givande istället för tagande) och börja försöka komma ur sitt egoistiska tillstånd (hjälpa modern att föda honom).

Enbart på detta sätt kommer han att skynda på födslovärkarna och födas in i världen av Ljus.

(Från den dagliga lektionen 19.10.2009)

Kategori: Andlighet, Barn |