Brytningen skapar en imaginär verklighet, rymd och avstånd. Delar av Malchut drogs isär ifrån varandra under brytningen av den gemensamma själen. Det är i utrymmet mellan dess delar, jag kan urskilja mig själv och andra, de som står mig nära och de som är långt borta. Inom denna sfär kan jag föreställa mig ett avstånd mellan dessa åtskilda delar, som inte är förbundna som en helhet.

Det är alltså som ett resultat av brytningen som jag känner den här verkligheten. Om en sådan verklighet inte existerade skulle jag inte kunna arbeta på att närma mig och förenas med andra. Jag skulle inte ha haft möjlighet att uppnå något. När allt kommer omkring härrör hela mitt förverkligande av en strävan att lära mig ”Vad är detta?” Och då närmar jag mig objektet som intresserar mig, ungefär som ett litet barn som tar allt till sin mun, hans mest utvecklade sinne, för att smaka på det.

Eftersom brytningen existerar, börjar jag först egoistiskt sträva efter att dra enskilda delar till mig själv, och sedan önskar jag förena mig med dem i ett givande. Om jag vill förena mig med dem egoistiskt, då vill jag bara uppnå mina inre sensationer. Men om jag vill förena mig med andra i ett givande till dem, når jag därmed Ljuset som försvann under brytningen. Jag önskar fylla gapet mellan oss med detta Ljus.

Jag bygger en bild av Skaparen inom önskningar (Kelim), som är avlägsna från varandra. Jag fyller detta tomrum mellan dem med mitt reflekterade Ljus. Detta innebär att jag bygger en bild av Skaparen. Därför kallas Skaparen (Bore) ”Kom och se” (Bo-Re), eftersom jag skapar honom.

Kategori: Dagliga kabbalalektioner |