En fråga jag fick: Vem är en persons värsta fiende i det andliga arbetet?

Mitt svar: Den värsta fienden är personen själv, hans egenskaper, som är motsatta till Skaparens! De visar sig gradvist, i den mån vi kan stå emot dem. Annars skulle vi bli förlamade och oförmögna att utföra en enda aktivitet i det inre eller yttre. Därför uppenbarar sig det fördolda stegvis för oss, visar att vi egentligen inte existerar som enskilda individer!

En liten bit av sanningen uppenbarats för mig endast i den mån att jag kan hålla fast vid Skaparen. När det gäller alla andra tankar, önskningar och kvaliteter, är jag inte visad hur mycket jag är styrd uppifrån. Det är ingjutet i mig att det verkar som om jag bestämmer allt själv. Med andra ord, endast gradvis uppenbaras det för mig att jag faktiskt inte existerar – jag är bara en marionettdocka, vars strängar är dragna!

Men i den mån jag kan nollställa mig inför min omgivning och Skaparen, och använda min valfrihet, beviljas jag självständighet. En möjlighet uppenbaras för mig att bygga fler och fler mindre delar av min självständiga personlighet – tills jag kan stiga i hela mina omfattning. Detta innebär att jag kommer att existera förbunden vid Skaparen – i ett motsatt begär, men med samma avsikt.

Det visar sig att vi aldrig kommer ifrån den Övre kraftens auktoritet, men gradvis minskar beslöjningen i enlighet med vår vilja att vara förbundna med Skaparen. Det är som om en ridå dras isär framför mig. Först är jag i mörker, där jag tror att jag existerar och är oberoende. I den mån jag kommer kunna tolerera det faktum att jag är hjälplös, uthärda detta inre slag, denna skam, och fästa mig vid Skaparen, kommer ridån dras isär mer och mer för mig, och beslöjningen blekna.

Kategori: Dagliga kabbalalektioner - Inga kommentarer →

En fråga som jag fick: Vad är den svåraste uppgiften vi måste utföra för att uppenbara den andliga världen?

Mitt svar: För att komma in andlighet, behöver vi gradvis avskärma oss från vårt ”jag” som om den inte existerar. Det är som om mitt tidigare ”jag” dör. Vi förstår inte vad känslan av liv är. För oss är livet en känsla av vår egen kraft och styrka, det är när vi tror att vi kontrollerar oss själva och våra liv både i vårt inre och utanför.

När vi kommer in andlighet, känner vi att vår egoistiska ”jag” dör. Vi blir fria från det, som det står skrivet, ”De döda är fria!” Jag förkastar gradvis fler och fler delar av mig själv samtidigt som jag höjer mig över mitt ego. Jag vill vara fri från detta beroende så mycket att jag är beredd att uthärda alla slag vad gäller mina egna ambitioner, samtidigt som jag höjer mig över det. Jag börjar även att tycka om dessa motgångar, eftersom jag förstår att det beror på dem att jag kan höja mig och bli fri från den bittra fiende som finns inom mig. Jag identifierar mig inte med mitt ego längre. I stället, önskar jag att det får vad det förtjänar. Detta är redan ett tecken på ett närmande till Machsom.

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Zohar - Inga kommentarer →