En fråga jag fick: Vad betyder det i praktiken ”att värdera min inre del högre än den externa delen”? Baal HaSulam skriver att detta är nödvändigt i ”Förord till boken Zohar”.

Mitt ansvar: Att värdera din inre del innebär att du respekterar ditt uppdrag och ditt ansvar att uppnå ömsesidigt skänkande och att förenas ”som en man med ett hjärta” genom broderlig kärlek, för att uppenbara Skaparen, givandets och kärlekens generella kraft som härskar i naturen. Detta måste vara det viktigaste för människan. Vi talar om givandets Övre kraft, som fyller allt, men vilken vi inte känner eftersom vi upphäver dess manifestation med vår egoism. Den rätta intentionen som vi bör ha är att uppenbara denna kraft inom oss till dess fulla omfattning.

Jag gör en enkel beräkning: att detta är det enda som är viktigt för mig i detta liv. Detta är anledningen till att jag föddes, och det jag lever för. Det är detta jag måste uppnå så länge jag lever i denna värld. Dessutom är hela världen beroende av det arbete jag gör inom detta område, eftersom vi alla är sammanbundna inom ett nät.

Baal HaSulam skriver att ”en människa från Israels nation”, det vill säga en människa med en punkt i hjärtat (Isra-El betyder med viljan att uppnå Skaparen), avgör hela världens riktning och tillstånd med sin intention. Hon kan säga, “Jag vill inte ha någonting just nu. Jag befinner mig i ett tillstånd av fall, så lämna mig ifred. Jag vill inte höra någonting om andligt arbete. Jag ska vila!” Var är i så fall hennes ansvar och förståelsen för att det finns miljoner och miljarder människor som är beroende av henne? Hon avgör deras öde och hur de kommer att gå vidare mot korrigeringen – antingen genom smärtfulla motgångar eller genom insikter och godhet.

Om dessa människor är beroende av dig, då har du ett väldigt strikt ansvar att göra rätt val eftersom du leder alla, antingen i en god eller dålig riktning. Du har inget val i saken; det är så här det globala nätverket är uppbyggt och detta är den plats du har fått i det. Därför måste du alltid befinna dig i ett tillstånd av rädsla för det Övre och komma ihåg att du bestämmer vad som kommer att hända med hela världen.

Senare kommer du att uppenbara att alla människor är dina barn, det närmaste du har! Men du måste tänka så redan nu, med tro över förnuftet. Allt du gör påverkar inte bara dig, utan hela världen!

Hur viktigt vi tycker att det andliga är avgör direkt hela mänsklighetens öde. Det som är viktigt för oss kommer att bli det som är viktigt för alla andra. Sådan är hela systemets struktur, i vilket vi är sammankopplade med absoluta förbindelser. En människa utan en punkt i hjärtat har inte förmågan att ändra någonting. Det kan bara du, som kallas “Isra-El,” eller “Li-Rosh” (jag är huvudet).

Från självständighetsdagslektionen 2010-04-20, “Förord till boken Zohar”

Uppenbarelsen är alltid personlig; den kan inte tas emot från någon annan. Någon annan kan bara lära dig läsa. Det måste finns någon som kan lära oss att läsa, eftersom att läsa och att skriva hör till den mänskliga nivån. Vi däremot, som börjar läsa, är på den djuriska nivån. Vi behöver alltså någon som är på den mänskliga nivån som kan hjälpa oss att stiga till den nivån och lära oss att läsa och att skriva.

Boken är hela skapelsen, från den ursprungliga planen hela vägen till den slutliga händelsen. För att uppenbara det, måste människan emellertid gå igenom berättelsen och skriva den på sitt hjärta (som versen säger, “skriv hela Toran på ditt hjärta”). Det är så vi förbereder våra andliga kärl.

När människan läser Toran lär hon sig från den Övre, och när människan skriver ner det blir hon likvärdig med Honom och börjar förstå Honom. Det är så man stiger till skapelseplanens nivå, slutet av boken.

Boken är planen för skapelsen, som uppnås vid slutet. Historien är vad vi läser och skriver ner inom oss genom att förändra våra begär och bygga bokstäver av dem. Därmed blir vi författarna genom att uppenbara dess Författare. Vi skapar en kopia av boken, och det utgör hela vårt arbete.

Författaren hittar inte på boken med sina egna tankar. Han befinner sig redan framför en färdig bok från himlen, och skriver av den. Han arbetar inte med sitt eget medvetande; han kan inte ens läsa eller skriva. Först måste han lära sig det. Om vi lär oss att läsa och att skriva, och kan skriva av hela skapelsen på oss själva, genom att följa Skaparens exempel, då kommer vi att erhålla titeln ”upphovsman”.

Skaparen är inte författaren, eftersom Han inte har skrivit någonting. Han aktualiserade allt med en tanke. Men vi uppenbarar Hans plan inom våra okorrigerade begär, och därför delar sig, för oss, Hans tanke upp i bok, författare, historia. Om jag lär mig att läsa, då börjar Hans tankar uppenbaras för mig inuti min materia och jag läser dem ur mig själv till den grad jag blir lik dem. Då skriver jag av det på mig själv.

Planen med skapelsen är den högra linjen, min materia är den vänstra linjen. Jag är mittlinjen, som skriver av denna tanke på min vänstra linje. Boken, författaren och berättelsen är Skaparen, skapelsen, och förbindelsen dem emellan, kallad Tora.

Från förberedelsen till den dagliga kabbalalektionen 2010-04-18, Shamati #197.

WMW | MP3

En fråga jag fick: Du säger att kabbala gör det möjligt för människan att nå evigt liv, men kabbalister dör. Så hur förklarar du detta?

Mitt svar: Kabbalisten dör i dina ögon eftersom du inte ser hans liv på samma sätt som kabbalisten ser det. Du ser bara en del av honom – hans kropp, som med säkerhet dör, precis som vilket annat djur som helst. Hans gudomliga, andliga del, som han har utvecklat inom sig, fortsätter däremot att leva i evighet. Ögonblicket då man erhåller denna del, får man den i sin besittning och den ger en känslan av evig existens; kvaliteten av skänkande som man har erhållit är evig.

Vi börjar förstå detta först när vi närmar oss machsom, när förkänslan av skänkande dyker upp i oss.  Ljuset som börjar nå människan, ger henne en känsla av vad det innebär att stiga över materien och att tänka något annorlunda, att relatera till andra ur skänkandets synpunkt. Människan existerar inte i skänkande ännu, men hon kan på något vis redan röra vid det. Sedan får hon en föraning om att det är möjligt att anpassa sig till denna kvalitet, en känsla som tillhör evigheten.

Före detta sker har människan inte förmågan att begripa, eftersom Ljuset inte är tillräckligt nära henne än, och orden saknar betydelse. Människan vill äta och vila, men evigheten verkar för långt borta och man känner den inte. Det är först när man börjar känna Ljusets anda i fjärran, som en vajande vind, som man börjar förstå att kabbalan innefattar befrielse från dödsängeln. När Ljuset drar närmare människan, ger det henne känslan att evigheten existerar.

Detta är det initiala kravet för den enda fria handling vi kan utföra. Vad behöver man annars frihet till? Vad annat har man att göra i livet, i sin djurkropp? Allt annat görs för dig från ovan; du gör det inte själv. Det enda du kan göra själv är att nå evigheten. Skänkandet är evigt, medan mottagandet är tillfälligt. Ljuset chochma kommer inte till oss för evigt, utan enbart om det upplevs inom Ljuset chassadim. Därför måste vi, för att erhålla evigheten, först erhålla viljan att skänka. Sedan, inom detta begär, kommer vi att kunna känna vårt liv som evigt.

Från den 3:e delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-04-15, artikeln “Friheten”

Vad är den egyptiska exilen? Det är uppenbarelsen av kärlek till dig själv. Följaktligen är flykten från Egypten när du kan känna kärlek till din nästa för första gången.

Jag kan ”komma ut ur Egypten” bara om jag verkligen begär att utveckla kärlek för andra. Som Baal HaSulam skriver i artikeln ”För Yehuda” måste kärnan i den kommande frälsningen vara tydlig medan man fortfarande är i exil. Du måste förstå vad det är du vill. Vad anser du exil vara? Vad är du i exil från?

Om du ser att exil innebär att du är slav åt egenkärleken, och frälsning är när man förvärvar kraften av kärlek till andra, förmågan att enas och bli en enda själ, som det var innan splittringen av Adam, för att avslöja Skaparen inuti enigheten, då kommer du verkligen att känna vad exil är och vara redo för frälsning. Och då kommer den komma till dig!

Om du har förberett dina önskningar, då kommer Ljuset som förvandlar att komma till dig och leda dig ut ur egoismen. Allt beror på din vilja att komma ur dina egoistiska angelägenheter till friheten. Detta är syftet med exilen, och det är därför vi inte är redo för frälsning – eftersom den endast består av detta. Andlighet är skänkande. Om vi önskar det, betyder det att vi är redo att friges.

Just nu förlänger vi vår exil, eftersom vi inte ser det som exil och slaveri. Vi mår bra i den. Vi vill bara ha mer pengar, makt och andra källor till tillfredsställelse. Vi vill vara ifred och inte höra om kärlek till nästan. Vi vill inte ha den sortens kärlek!

Helvetet är oförmågan att skänka. Himlen och helvetet skiljer sig mycket från människors vanliga föreställningar om dem. Folk vill inte ha med någon av dem att göra, och känner inget av det inom sig själv. Detta innebär att människan varken är orättfärdig eller rättfärdig, hon är helt enkelt ett djur som inte är i exil.

En människa som är orättfärdig vet att hon är en egoist och vill bli rättfärdig, givande. Därför kallar hon sitt okorrigerade tillstånd ”helvetet”. Den som är rättfärdig har uppnått kvaliteten av skänkande och kärlek och känner att han är i himlen.

En fråga jag fick:Vad står bakom kabbalistiska termer? Vad är, till exempel, Zivug de Hakaa (parning under slag)? Hur kan jag föreställa mig det?

Mitt svar: ”Parning under slag” är när två motsatser kan förenas och träda in i varandra, särskilt som en följd av slag. Inledningsvis är de varandras motsatser, men var och en stöter ihop med sin egen natur. Även om de är av motsatt karaktär, stöter var och en av dem mot sig själv, vilket väcker en möjlighet att bli likadana i en önskan att förenas. Därav smälter de samman med varandra.

Jag är motsatsen till dig i alla mina egenskaper, men jag vill förenas med dig. Så jag anfaller mina egna egenskaper, omvandlar dem till att likna dina, och kan nu förena mig med dig. Detta kallas ”parning under slag”, till en sådan grad att vi går in i varandra och förenas på en nivå av djup förståelse och känsla, växer in i varandra och kompletterar varandra.