Zohar, kapitlet “BaHar (På Sinaiberget)”,  punkt 3: Vid midnatt vaknar en nordanvind och en eldflamma kommer ut ur det lägre altaret, malchut. Då öppnas portarna och låga dinim, dinim de nukva, samlas i sina hål och flamman vandrar och går, och portarna till Edens lustgård öppnas. Slutligen delas flamman upp och når flera sidor av världen och kommer in under vingarna på tuppen, och den galer.

De mest speciella korrigeringarna utförs i tillståndet som kallas ”natt”, när människan upplever mörker, brist på kraft och intresse, när andligheten inte attraherar särskilt mycket, när man är trött, vill glömma allt och somna, när man har fått nog av allt – kort sagt, när man inte känner att det andliga målet är viktigt.

Arbetet under ”natten” är avgörande. Det står skrivet att Kung David ”gick upp” vid ”midnatt” och tog på sig ”nordanvinden”, de stora begränsande krafterna av att komma över och korrigera egoismen (“gvurot” och “dinim“). Just genom att använda dessa obehagliga ”nordankrafter” ”spelade han harpan” och på så vis välkomnade han ”gryningen”, vilken är manifestationen av Ljuset i själen.

Genom hela arbetet under ”natten” förde han sig till tillståndet där han förvandlade just de begär (kelim) i vilka han upplevde mörker, kraftlöshet och separation från Skaparen (han ”grät och skrek”) till begär eller ”kärl” för Ljuset. Det fick ”morgonen” att komma.

I det andliga finns ingen morgon, kväll eller eftermiddag. Vi upplever hela verkligheten inom vårt begär. Det är därför vi uppenbarar ”Ljuset” i våra korrigerade begär, de som tidigare var mörka och tomma. Då skiner Ljuset Chassadim i dem, och detta kallas ”dag”. När Ljuset Chassadim inte kan skina,  det vill säga att vi inte har intentionen att skänka, kallas det ”natt”.

Kategori: Zohar - Inga kommentarer →