Är jag ensam ett ögonblick, utan gruppens stöd, faller jag genast. Ensam kan jag inte greppa det andliga, Skaparen, eller givande. Antingen är jag i mitt andliga kärl  medan jag  är knuten till de andra och får stöd av dem, eller så är jag utanför det. Så fort jag förlorar de andras stöd faller jag.

Man kan inte göra framsteg eller åstadkomma någonting på egen hand. Man kommer inte kunna hålla sig kvar i det andliga ens för en sekund. Om en person tror att han kan göra framsteg på egen hand genom att läsa kabbalaböcker och utföra vissa handlingar och hålla sig på den andliga vägen, då är det självbedrägeri. Då ljuger man för sig själv och hoppas endast förgäves på framsteg. Utan deltagande och bindning med gruppen, kallat den ömsesidiga garantin, har vi ingen chans att vara i det andliga ens för ett ögonblick.

Dessutom, att vara närvarande i en andlig miljö innebär inte att vara i den fysiskt. Vad som betyder något är hur starkt en person åtrår miljöns påverkan över honom, eftersom detta vittnar om hans åtrå att sätta sig själv uder påverkan av Skaparens Övre Kraft. Men om någon endast läser kabbalistiska texter i ensamhet kommer han inte att vara under Skaparens inflytande eftersom allt man läser passerar genom ens egoistiska filter. Man kommer att uppfatta boken efter hur man själv förstår, känner och önskar se den.

Alltså är jag under Skaparens inflytande endast om det jag läser kommer till mig genom gruppen. Skaparen, eller ljuset ”bor bland hans folk”, alltså inom gruppen, sammanslutningen av själar.

Individuellt har vi inte en chans att göra andliga framsteg. Vi måste förstå till fullo att det enda instrument vi har för att avtäcka Skaparen är vår enighet.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-06-06, Artikeln “Concerning the Importance of Society”

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Enighet, Grupp, Inre arbete, Zohar |