En fråga jag fick: Hur kan vi sträva efter skänkande om vi inte uppfattar andligheten och inte har en klar vision om målet, andliga föremål och former? Hur kan jag rikta in mig på dem och ta ett steg i deras riktning utan att göra fel?

Mitt svar: Det skulle vara korrekt om man talar om det externa, men andligheten kallas den inre världen. Det krävs en intern utveckling eftersom det sker uteslutande på grund av våra inre förändringar.

När jag väljer miljön att bli påverkad genom, avgör jag därigenom vad mitt nästa önskemål och mina inre förändringar kommer att bli. Min ständiga granskning av utvecklingen baseras på vad som ger mig framgång. Är det baserat på om jag har fått egoistisk uppfyllelse eller tillfredsställelse av något jag gjort eller inte, en känsla av stolthet för mina handlingar, ta emot någons beröm, få ökad förståelse, eller att uppnå en bättre uppfattning? Eller går jag framåt trots tomheten i alla mina egoistiska önskningar? Är jag villig att hålla igång utan självförverkligande, genom att vara driven av en annan kraft?

Vad är denna andra kraft? Jag vet inte. Jag kräver att beviljas den. Det är kraften av skänkande och kärlek. Denna kraft kan inte vinnas genom gruppen, gruppen kan bara gradvis i mig införa vikten av att ta emot den. Kraften själv måste komma från Skaparen.

Jag börjar plötsligt känna av ett helt laboratorium inom mig och jag behöver inga externa bilder. Jag börjar se att graderingen av kvaliteter och undersökningen av dessa sker inom mig. Vad som händer utanför mig har ingen betydelse. Jag ser det andliga målet – att fortsätta arbeta driven enbart av kärlek och skänkande – i mig själv också. Jag önskar att mitt begär fylls med det Reflekterade Ljuset, inte av den direkta uppfyllelsen. Jag vill ha känslan av skänkande, inte känslan av uppfyllandet av Ljuset.

Således undviker jag tvivel, som till exempel vart det externa målet är och hur jag når det. Jag känner nu att det är inom mig. Jag granskar och utvärderar det genom att analysera vad som fyller mitt andliga kärl och källan till livsenergin och vad det förväntar sig: mättande uppfyllelse eller bränsle för skänkande. Då kommer jag inte att känna att jag saknar någon vision eller något yttre tecken på den andliga vägen, allt det där finns inom mig.

När människan gradvis flyttar sin uppmärksamhet från externa parametrar till interna, är denna omvandling en sorts mätanordning om hur nära machsom man kommit, barriären som separerar den kroppsliga världen från de andliga världarna eller graderna.

Det är då människan, med Skaparens hjälp, börjar kontrollera sig själv utifrån, genom gruppen, på ett sådant sätt att hon kan arbeta inte för framstegens skull, enligt egna egoistiska kriterier, utan ovanför förnuftet. Människan börjar operera med en främmande typ av energi som hon förut inte har haft. Hennes kropp, fordonet, börjar röra sig på egen hand som en ”evig motor”. Det är en indikation på att hon har börjat ta emot skänkandets energi som fungerar som hennes bränsle.

Kategori: Andlighet, Dagliga kabbalalektioner, Inre arbete - Inga kommentarer →