Det är omöjligt att tänka sig hur vi skulle leva om vi såg oss själva som enbart djur. Men mänskligheten har religion (tro) som hjälper den att lägga band på dess egoism en aning. Alla dessa trossystem är baserade på en idé: existensen av livet efter döden.

 Men kabbalans visdom tänker annorlunda. Den menar att det finns ett tillstånd kallat ”död”, som vi befinner oss i för närvarande, och att det finns ett annat tillstånd som kallas ”liv”.

 Detta borde då betyda att jag existerar i den här världen endast en gång, och att ingenting blir kvar efter att jag dör? Men vad kan komma åter? Kroppen dör och förlorar kraften som fick den att röra sig, som en motor som tidigare gick men som plötsligt stannade. Vart tog den kraften vägen? Tror du att den återvände någonstans Ovan, till ”dess ursprungliga plats”? Nej, molekylerna slutade bara fungera. Fanns det något andligt i dem?

 Hur kommer det sig att vi plötsligt får sådana fantasier? Hela världen lever ändå med denna föreställning. Det finns åtminstone någon tröst i att det kommer att finnas något efter döden också.

 Varför hävdar då kabbalistiska böcker att vi, om vi inte rättar oss under vår livstid, kommer att återvända till denna världen igen och fortsätta reinkarnera på det här sättet? Det är verkligen så; vi behöver bara lista ut vad detta betyder.

 I kabbala är tro insikt. Det betyder att se och känna den andliga världen, som det står skrivet: ”Smaka och se att Herren är god.” Jag ”smakar” på honom med alla mina sinnen på ett sådant sätt att jag känner Honom i ”alla fibrer i min kropp”. Detta är inte tro, det är den mest verkliga känsla som någonsin kan finnas.

Från den fjärde delen av den dagliga kabbalalektionen 2010-11-25, ”Body and Soul”

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Inre arbete, Perception - Inga kommentarer →