Den som börjar studera kabbala och använder alla dess verktyg kommer till slut till en avgörande punkt där han eller hon måste börja utvecklas frivilligt, medvetet. Det första steget är avsett att göra en bekant med sitt tillstånd, och detta steg är nödvändigt.

Men sedan når man ett vägskäl, en plötslig förändring av ett tidigare stabilt tillstånd, en vändpunkt där man måste utvärdera och omvärdera hela sin attityd till utveckling, livet, sin vilja, Ljuset, och alla verktyg man har till sitt förfogande. Man förändrar då fullständigt sitt tidigare paradigm, hela sin livsfilosofi och uppfattning av det system i vilket man existerar.

Tidigare kontrollerade detta system en eftersom man helt opererade inom naturen, och man bara föreställde sig vara över den på grund av sin brist på förståelse. Nu förstår man sitt fulla beroende av naturen, dess krafter och lagar, och man måste ta dess styre i egna händer, som det står skrivet: ”Mina söner har besegrat mig.” Då förstår man den speciella vändpunkt vid vilken man befinner sig.

Tidigare trodde man att man hade förändrat någonting i sitt liv, medan man i själva verket bara lydigt hade följd naturens påbud utan någon fri vilja. Nu får man fri vilja. Man börjar se världen som någonting kaotiskt, utan ordning. Denna känsla ges till en med mening, så att man själv ska vilja bringa allt till ordning, förbinda allt, och kontrollera världen.

Här får man en möjlighet att be Skaparen om styrka, förståelse, och utveckling genom tro över förnuftet eftersom man vill vara förbunden med högre tillstånd. Man vill ta emot ett nytt medvetande och nya egenskaper därifrån, och därmed föra världen till balans. Så är det för att världen är en avbild av den inre ordningen inom människan, enligt ens inre verklighetsuppfattning, inte den yttre förnimmelsen.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2011.07.13, Shamati #21

WMV |  MP3