Fråga: Vi talar om att älska sin nästa som man älskar sig själv. Men hur är det möjligt att se vännerna som om de stod över dig när du tydligt ser och är säker på att du är bättre än dem?

Svar: Var enda person är säker på att han är bättre än andra. Även om han själv inte inser det, är det ändå så det är. Det råder inga tvivel om att varje person betraktar sig själv som bättre än alla andra, och tänker att han förstår mer och är mer korrigerad.

Det är på detta sätt sönderslagningens kraft uppenbaras för oss, genom att tvinga varje människa att anse sig själv stå högre än andra. Personen glömmer att han befinner sig i Skaparens händer som ett formlöst, livlöst material, som en klump lera, och att allting inom honom, hans begär och tankar, kommer till honom från Skaparen.

Det enda som kan komma till uttryck som en individuell handling i detta material är dess strävan efter att förenas med sin ”nästa”. I sådana fall antar denna formlösa massa den ”mänskliga” formen – en form som liknar Skaparen.

Det är bara denna strävan, att vara lik Skaparen, som kan existera i ”leran” som dess egen strävan. När blir det individuellt, vad är villkoren för det? Bara om denna ”lerklump” handlar med avsikten att förenas med alla andra ”klumpar” för att bilda en särskild form som kallas ”människa” – en form bestående av ömsesidigt givande, där var och en av dem som vill skulptera en människa utav sig själv antar sin form – en särskild del av den gemensamma skulpturen.

Och utöver detta, tilldelas de allt sådant som dyker upp inom dem och mellan dem från ovan, allt enligt de villkor och problem de måste bemästra och lösa. Därför är allt som händer i nuet och allt som kommer att hända i framtiden givet från ovan. Och från klumpens sida är bara en enda liten påverkan möjlig – gradvis, genom att förenas med andra som är som den, för att anta Skaparens form, kan den bli ”människa”.

Från 2:a delen av den dagliga kabbalalektionen 11.07.20, Zohar