Fråga: Finns det någon skillnad mellan det personliga inre arbetet och arbetet i gruppen?

Svar: I andligheten finns det inget uppdelning mellan personligt arbete och arete i gupp – allt är ett enda arbete. Om jag existerar under en auktoritet, helt kontrollerad av min egoism, finns det inget jag kan göra. En sådan verklighet kallas ”vår värld”, och i ett sådant tillstånd har jag inga möjligheter att förändra mitt ego.

Att förändra mitt tillstånd innebär att ändra ”en plats”. Det vill säga att jag måste skapa en ny plats, nya andliga känslor och tankar. Och detta är bara möjligt med hjälp av kontakt med andra.Mitt personliga arbete är att göra en ansträngning för att ansluta mig till andra. Av den anledningen väljer jag ut människor som kan hjälpa mig – de kallas ”gruppen”. Därigenom gör jag både mitt personliga arbete och mitt arbete i gruppen, men i grund och botten är det ett enda övergripande arbete. Det är för att jag inte kan finnas utan guppen, och gruppen kan inte existera utan mig: Det är så vi fungerade från första början.

Det finns inget annat arbete än att ansluta sig till och känna nya andliga fenomen i den förbindelsen. Jag korrigerar mitt begär i den utsträckning jag vill koppla deras inre begär till mig. Faktum är att mitt andliga kärl existerar bortom mitt ”Jag”, i alla andra.

I mitt medvetande måste jag sammankoppla allt som verkar avlägset och separerat från mig, det som grumlas av min egoism, avund, hat och ambition, det vill säga min önskan om att få dominera de andra, ringakta dem, bestämma och styra.

Mitt ego visar mig avsiktligen de olika formerna av min avlägsenhet och mitt försummande av min nästa för att jag ska bygga en bro av kärlek gentemot honom. Och ju längre jag kommer, desto starkare känner jag att jag avskyr andra, stöter bort dem och vill utnyttja dem för min egen vinnings skull.

Jag gör det med glädje, eller bara för att jag ser att jag måste, och att jag kommer att lida om jag inte utnyttjar andra. Vi placeras i sådana tillstånd och inför behovet av att utnyttja de andra och åsidosätta dem för att komma undan egna problem. Och samtidigt måste jag inse att allt detta bara är en övning eller ett skämt som jag måste höja mig över för att övervinna det och ansluta mig till de andra, det vill säga ovanför det.

Den egoistiska kraften för mig till en tillstånd av fullkomlig hopplöshet och förtvivlan: ”Lyssna här, och du inte skadar andra kommer du inte kunna leva!” Hela vårt arbete ligger i att höja oss över det. Det är därför denna princip uttrycks i en sådan allomfattande mening: ”Älska de andra som dig själv” – över avund och hat, över begäret att utnyttja andra.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen 2011.08.29, Shamati #121