Shamati #72: Självförtroende är Ljusets klädnad, och kallas ”liv”. Orsaken är att det finns en regel som säger att det inte finns något Ljus utan ett kli (kärl). Av den anledningen kan Ljuset, som kallas ”livets Ljus”, bara klä sig i ett kli av något slag. Det kli som livets Ljus klär sig i kallas vanligtvis ”självförtroende”. Det betyder att man ser att man kan klara av vad som helst.

Detta betyder att om vi inte uppnår tillståndet som kallas självförtroende kommer vi inte kunna uppenbara det övre Ljuset. Detta på grund av att Ljuset uppnås och förnimms i detta kärl av självförtroende, det vill säga att vi måste vara säkra på att det är i vår makt att göra detta, och det beror helt och håller på oss. Om denna inre känsla dyker upp inom oss kommer vi med säkerhet att nå framgång och uppenbara Ljuset.

Graden liv definieras av ens självförtroende, och ju större självförtroende, desto mer kommer Ljuset att uppenbaras inuti det. Vi befinner oss i ett hav av oändligt Ljus redan nu, men på grund av bristen på självförtroende, kärlet för Ljusets uppenbarelse, upplever vi oss i detta minimala tillstånd – i en svart mittpunkt som ger oss den svagaste möjliga känslan av liv som vi kallar ”denna värld”.

Om vi vill erhålla en större livskänsla i ständigt tilltagande sfärer, ända till den sista, oändliga och gränslösa sfären, beror detta bara på hur säkra vi kommer att vara på att vi enbart kan uppnå den inuti vår enighet.

Det kan inte finnas något tvivel och brist på självförtroende, såsom tanken att nu inte är rätt tid att göra det, att vi kanske kan göra det imorgon eller dagen därefter. Det ögonblick vi alla tillsammans uppnår detta självförtroende, kommer vi omedelbart att bryta igenom machsom.

Även känslan av vårt liv här i den här världen beror på känslan av självförtroende. Ju större självförtroende, desto större är känslan av det materiella livet.

Ljuset och vårt ego leker med varandra, och vi befinner oss mitt emellan dem. Allt beror enbart på nivån av vårt självförtroende: om vi kommer att kunna stiga över egoismen vid varje givet tillfälle och fästa oss vid Ljuset, strävande efter att bli lika det.

Detta krig upphör inte ett enda ögonblick, för så fort vi stiger över ett visst tillstånd, uppenbaras ett större egoistiskt begär omedelbart för oss för att ge oss möjligheten att stiga till en ännu högre nivå. Det är på grund av detta vi ständigt måste ägna oss åt inre arbete: nedstigningar och uppstigningar, som oupphörligt byter av varandra.

Vi måste förstå att alla nedstigningar ges till oss för att vi ska komma över dem och på så vis uppnå obegränsat självförtroende. Och här är den enda lösningen att vi måste frigöra oss från oss själva, och hålla fast vid gruppen. I den måste jag finna en stor kraft som kan uppsluka mig och föra mig till nästa nivå, likt en livmoder, den övres AHP.

Till den grad jag kan hålla fast vid denna hiss, kommer den ständigt att höja mig till högre nivåer. Jag behöver bara hålla fast vid den hela tiden, över min egoism som kommer att vara i vägen för mig mindre och mindre.

Min uppgift är bara att stiga över mottagande till givande, tro över förnuftet, och denna handling är enbart möjlig i gruppen. Jag kommer fortlöpande försöka göra detta, medan mitt ego kommer att kasta mig till sidan, distrahera mig med trivialiteter, och sedan med större och viktigare saker, tills jag slutligen kopplar bort mig från det och till och med slutar känna hur långt från det jag har kommit.

Hela vårt arbete går ut på detta. Och om jag inte varje ögonblick upplever mig själv djupare in i gruppen, samhället, och det gemensamma självförtroende vi tillsammans erhåller, då kommer jag ut ur mitt kärl, vårt gemensamma begär efter att uppenbara den andliga världen, och då uppnår jag ingenting. På så vis förlorar jag självförtroendet.

Hela vårt självförtroende grundas på hur man håller fast vid gruppen och där finner kraften som låter en att ständigt uppnå större andliga nivåer.

Från förberedelselektionen till Arvutkongressen, 2011.12.04