Vi kan tala om många skäl för skapelsen: Skaparens begär att skänka glädje till de skapade varelserna, som på grund av det skapade oss, och hans önskan att bli upptäckt och få visa sin storhet. Men med tanke på alla skäl för målet med Skapelsen, så är en sak säker, man måste nå känslan och medvetandet av attributet av mottagande och attributet av givande,så  att man förstår och känner Skaparen till fullo och blir lik honom gällande tillståndet av likhet i form—att stiga till samma höjd och status.

Men hur är det möjligt att nå detta om man inte känner något behov av det? Om man fått ett sådant behov av naturen, skulle det inte vara ens eget behov. Så Skaparen var tvungen att skapa ett system som ger en möjligheten att skaffa sig begäret att avslöja Skaparen och likna honom genom att använda sina egna krafter. Då kommer begäret vara ens egen bedrift.

Detta begär är vad vi kallar ”människan”. Trots allt, allting människan hade fram till det ögonblick hon ville likna Skaparen sågs inte som en ”mänsklig” nivå, utan bara ”animalisk” nivå, början på den naturliga nivån. Därav sägs det, ”de är alla som djur”, det vill säga till den stund de får ett begär att likna Skaparen, ett begär att ge.

För att kunna göra detta, splittrades begäret som Skaparen skapat. Och i det splittrade tillståndet upptäcker man olika former av brister och korrupta begär. Samtidigt är allt detta en del av den instinktiva naturen och man utför ingen oberoende handling.

En person börjar avancera genom att bli väckt från ovan, blir förd till en grupp, och får där möjligheten att få uppleva uppgångar och nedgångar. Tack vare miljön börjar ett nytt begär att växa i honom när han klargör om han vill vara delaktig i miljön eller inte, och om han vill det, av vilket skäl: att dra nytta av den eller att ge åt sina vänner? På så vis kan en person klargöra sina begär.

Han stiger och dalar omväxlande, och därmed skapas möjligheten för honom att forma sitt nya begär att ta emot. Om han är redo att vara i den lägsta nivån för att få möjlighet att ge, då kommer han utan tvivel inte tjäna något på sina ansträngningar. Tvärtom kommer han vara glad att han befinner sig på en så låg nivå, för då kan han vara säker på att han inte använder den egoistiskt, eftersom det inte finns något att glädjas åt.

En person är redo att känna att hans begär  att mottaga glädje alltid kommer vara tomt i syfte att skaffa sig begäret att ge, möjligheten att få utföra en altruistisk handling. Hädanefter börjar han skaffa sig ett kärl, ett nytt begär, och kan därigenom avancera.

Detta innebär att han utvecklar ett nytt begär som kommer vara hans eget begär , utan att attraheras  av storheten och istället frivilligt stanna på samma nivå, på en nivå av litenhet i Galgalta ve Eynaim, i begär att ge. Det är i detta begär han upptäcker givandets kraft och börjar känna Skaparen.

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen 2012-07-05, Rabashs skrifter.

 WMV |  MP3

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Inre arbete |