Tänk dig att du kommer till lektionen och att din arm gör mycket ont; du kommer att tänka på smärtan hela tiden, så klart. Det kommer att påverka dina studier och kommer orsaka stort obehag; du kommer veta hur du ska bli av med smärtan och du kommer inte att kunna glömma den.

Frågan är hur vi skall känna samma smärta för att vi inte nått slutet av korrigeringen än, för att vi inte nått vårt ultimata mål? Jag vill inte vänta en enda dag! Om det är så viktigt för mig, så brinner jag av otålighet, likt ett barn – jag vill ha det nu på en gång!

Problemet är att jag inte vill ha vad jag ska vilja ha. Var kan jag få rätt begär från? Detta är ett skäl för bön.

Jag ser ingen brådska att ha kontakt med vännerna och att nå kärlek åt andra för att nå det andliga målet. Detta är problem ovanpå andra problem som ger mig hinder, det ena efter det andra. Om jag verkligen ville nå målet, så skulle jag älska vännerna; när allt kommer omkring så är det ouppnåeligt utan dem. Men poängen är att jag inte behöver detta mål: Vill någon verkligen ge? Alltså behöver jag inte vännerna och vill inte betala för målet genom kärlek till andra. Allt verkar väldigt långt, dimmigt och orealistiskt. Jag sitter framför boken under lektionen och tänker ”Vad gör jag här överhuvudtaget?”.

Så vi har fått ett verktyg kallat Tora där det finns en kraft som tar oss till målet. För oss är detta den högre nivån där kraften kallat Ljuset kommer och drar oss framåt. Detta är vad vi måste tänka på under lektionen, likt hur du tänker på armen som gör ont och som du vill läka.

Det spelar ingen roll vad du vid tidpunkten läser, du måste tänka på din ”sjukdom” och drömma om läkningen. Om du inte har en brist för detta, be om att detta ska ges till dig, ta kontakt med vännerna, se efter vilka begär de har.

Från den tredje delen av den dagliga kabbalalektionen, 2012.09.24, Studie av de tio sfirot

 WMV |  MP3

Kategori: Avsikt, Bön, Dagliga kabbalalektioner, Grupp, Inre arbete |