Baal Hasulam, Shamati #127, ”Skillnaden mellan kärna, essens, och tillagt överflöd”: … Malchut har inget mer än en punkt, en svart punkt som inte har något vitt i sig.

Och om man accepterar den punkten som kärnan och inte som något överflödigt som man önskar bli av med, utan tvärtom, accepterar den som prydnad kallas det ”en vacker boning i ens hjärta”. Detta är på grund av att man inte fördömer detta slaveri, utan gör det väsentligt för sig. Detta kallas att ”höja Gudomligheten ur stoftet”. Och när någon bär upp basen som det väsentliga kan man aldrig falla från den graden, eftersom det inte finns någon avfärd i essensen.

Och när man tar på sig arbetet som en svart punkt, även i det största mörker i världen, säger den heliga Gudomligheten ”det finns ingenstans du kan gömma dig”.  Alltså, ”Jag är bunden till Honom med en knut,” “och den kommer aldrig tas bort.” På grund av det har man ingen paus i dvekut (vidhäftande).

Om en svart punkt, som kallas punkten i hjärtat, uppenbaras i en, då uppenbaras ingenting mer för en. Resten baseras på ens självupphävelse relativt denna svarta punkt. Ett litet Ljus börjar skina för en, som leker med en runt denna punkt, vilket upplevs som törsten efter att häfta fast vid den övre.

Ljuset kommer stötvis, och orsakar upp- och nedgångar i en, verkar på en, formar olika egenskaper i en både från höger och vänster sida. Efter en viss tid känner man att denna punkt är mycket viktig, att det är viktigt att hålla fast vid den, och att det innebär självupphävelse.

Trots allt är all andlig utveckling baserad på det faktum att man avfärdar hela den värld som Ljuset nu ritar upp för en, från det utrymme i ens begär att njuta som uppenbaras för en som bilder av denna värld där man till synes lever. Det är som en dröm, men det framträder som livet på grund av de bilder som framträder i medvetandet.

Då börjar man förstå att processen man behöver gå igenom är med tro ovan förståndet, det vill säga i givande ovan mottagande, förnuft, förståelse, när närhet värderas högre än något annat. Då börjar man att arbeta metodiskt, steg-för-steg, konstruera det i sig själv, på basis av denna punkt, ens andliga värld ovan alla förutsättningar som Skaparen ger en.

Denna värld är byggd av samma rymd där, före detta, man själv eller andra var härskare, och nu avslöjar man att enbart en högre kraft, med vilken man har ömsesidig kommunikation, härskar i det området. Skaparen arbetar på en hela tiden, sänder olika problem, besvär, men man börjar förstå att enbart genom att tillskriva detta till Skaparen, förutom vilken det inte finns någon annan, och som sänder alla dessa problem med mening för att man ska uppmärksamma Honom. Bara på detta vis kan man vända dåliga händelser till goda händelser, mörker till ljus.

Men, det är under villkoret att man förstår och är tacksam för allt som händer en. Även han, väntar på det tidiga mörkret för att vända det till ljus, tillskriva det till Skaparen, som arrangerade detta med syfte att ge en möjligheten att stiga över sina känslor och rättfärdiga Skaparen, och tacka Honom för alla övningar. Först då kan de bli partners, och man kan häfta vid Skaparen.

Då blir den svarta punkten universums centrum. Universum, de första nio sfirot i förhållande till punkten av Malchut, är just den plats där man gav till Skaparen av egen fri vilja, på grund av sin kärlek. Så bygger man det oändliga universums centrum från den punkt i hjärtat som uppenbarats i en vid början av sin andliga utveckling.

[113555]

Från förberedelsen till den dagliga kabbalalektionen, 2013.07.31

 WMV |  MP3

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Inre arbete - Kommentarer inaktiverade för Det svarta centret i det oändliga universum