Fråga: Om den externa världen är en reflektion av min inre värld, är det som att säga att den Kabbalistiska gruppen också är en del av reflektionen av själen, av det inre tillståndet? Om det är så, varför är det så viktigt att arbeta i en grupp? Och vad är vikten av den externa världen i allt detta?

Svar: Vikten av den externa världen är i andra hand jämfört med gruppen. För att du har en grupp, så uppenbaras dina reflektioner, gemensamt arbete görs med dig. Du arbetar med människor, ni påverkar varandra ömsesidigt. Och du känner hur Skaparen placerar dem motsatt dig. Det kan bero på att du inte riktigt vet varför han placerar dig i en sådan motsatt riktning mot dem, och de emot dig. Men det är i alla fall resultatet av ditt interagerande med Skaparen.

I vad ligger det unika, det specifika med vår värld? Låt oss föreställa oss det i en sketch. Vi har Skaparen, vi har den här världen,inom  den finns en grupp, och jag finns. I princip måste jag finna Skaparen. Jag måste få kontakt med honom: jag måste bli lik honom, likvärdig med honom. Därför kallas jag Adam, från ordet”domeh” (liknande). Jag måste nå Skaparen.

Och därför skapades denna världen, med vars hjälp jag  med en mängd människor, gruppen, kan finna Skaparen. Idag ser jag honom inte och upptäcker honom inte på grund av att jag är motsatt honom: Jag har ”minus” och med honom är det ”plus”. Vi förstår inte och känner inte varandra. Han känner verkligen och förstår mig; han skapade ju allt detta, medan jag inte förstår honom eller känner honom.

Så hur kan jag finna honom? På vilket komplext sätt kan jag gå över från ”minus”till  ”plus”?

För detta blev jag given intressant ”information” kallad ”denna värld”och ”gruppen”. Om jag rör mig i riktning mot att anpassa mig till dem, då dirigerar jag, genom att gå utanför mig själv till dem, med detta mina begär, ser över dem, och specifikt ser jag över mina intentioner gällande dem, jag närmar mig Skaparen på detta sätt.

Jag behöver bara vara säker på att jag går utanför mig själv och träder in i denna världen, att jag hänger mig åt vännerna, bryr mig om dem.

Men hur är det möjligt att uppnå detta? Hur får jag uppsikt över mitt lämnande av intentionen ”för min egen skull” till ”för Skaparens skull”?

Därför sägs det: ”Gör allt, inte för Skaparens skull, utan för denna världens skull”. Så just till till den graden närmar jag mig Skaparen. Men huvudsakligen gömmer han sig bakom vännerna, och i det ögonblick jag dirigerar mig själv rätt i denna värld, kommer jag omedelbart upptäcka honom.

Min integration i denna världen på 125 nivåer är absolut identiskt med att närma sig Skaparen på 125 nivåer. Ögonblicket som jag reser mig till den första graden av kontakt med den världen, börjar jag direkt uppenbara Skaparen. Han blir avslöjad för mig i vår värld!

Därför sägs det: ”Från kärlek till vännerna till kärlek till Skaparen”. Detta är inget välgörenhetstillstånd. Detta är för att Skaparen ligger bakom denna värld och är länkad till den på exakt detta vis. Det följer att arbete i gruppen suddar ut gränserna mellan Skaparen och denna värld.

Varför blev jag given detta? Det är på grund av att jag ska finna honom av mig själv och avancera av mig själv, jag kommer ”hålla fast” vid honom. Enbart för detta blev jag given detta externa ”hölje” av Skaparen, vilket kallas ”denna värld” och ”gruppen”.

Härifrån kan vi förstå det som sägs att vännerna måste vara lika viktiga som Skaparen. Gruppen måste vara lika viktig för mig som Skaparen. Med andra ord måste jag tillskriva Skaparen allting som är utanför mig.

[123204]

Från kongressen ”Enhet utan gränser” i Moskva, 2013.12.14, dag 2, Lektion 2

 WMV |  MP3

Kategori: Grupp, Inre arbete, Kongresser - Kommentarer inaktiverade för Gruppen är som ett hölje av skaparen