Varför förstår vi världen vi lever i? Det är på grund av att vi känner den. Om vi började förnimma den på ett annat sätt, skulle vi uppfatta den på ett annat sätt inom oss.

Med andra ord föregår känslan förståelsen. Det är omöjligt att förstå en verklighet vi inte känner. Det händer bara inte. Ibland är det möjligt att förstå någonting i vår värld i enlighet med vår fantasi, för vi har modeller av av att förnimma särskilda objekt inombords, och det är möjligt att föreställa sig dem i någon form. Men detta är ett problem.

Kan vi till exempel föreställa oss smaken av vindruvor och bensin? Det vill säga, så länge vi inte påtagligt upplevt någonting formas inga kelim (kärl, verktyg) i oss, eftersom kelim är begären, känslorna, och utan dem har hjärnan ingenting att jobba med.

Vårt problem med Skaparen är alltså att Han är den enda kraften, och vi har i vår värld möjligheten att uppleva oss själva som separerade från Honom, och det är det största Han någonsin gjort. Han skapade någonting som om det existerar utanför Honom (existens ur frånvaro), och just ur denna ickeexistens är det möjligt att börja uppnå Skaparen.

Men det är omöjligt att förstå Honom med intellektet för Han är sätt, beteenden och aktiviteter som är helt oförståeliga för oss. Nivåerna av att närma sig Skaparen följer graden av likhet med Honom. Det största problemet med att komma närmare är för oss att för varje steg vi närmar oss Skaparen måste vi förstå mer och mer – känna, veta och inom oss greppa – att alla våra rörelser inom våra begär, tanker, drifter och planer, vad de än må vara när vi riktar oss själva direkt till Honom, och även varje motsatt aktivitet när vi vill vrida och ljuga för oss själva, i allt detta föregår Skaparen oss.

Det spelar ingen roll hur vi uppfattar oss själva, oavsett begär, tankar eller handlingar, vi upptäcker alltid Honom först och därefter oss själva. Var finns då jag? Det blir tydligt att var och ens ”jag” ligger i just förståelsen av det faktum att Skaparen är överallt och att man nu måste häfta fast vid Honom. Jaget kommer alltså gradvis vid någon punkt häfta fast vid Skaparen tills det nåt fullständig likhet med Honom. Denna form kallas Adam, människa.

Men vi har svårt att föreställa oss detta eftersom allt måste äga rum i våra begär, och detta kommer att förverkligas först när vi i vår inre analys börjar röra oss i riktning mot upptäckten av Skaparen i allt inom oss och runt oss, enligt principen ”det finns ingen annan än Han”.

Det jag tänker nu är Hans tanke. Är min reaktion på denna tanke min reaktion eller också Hans reaktion? På vilket sätt kan våra tankar vara likvärdiga? På vilket sätt kan jag se skillnaden mellan Honom och mig? Om jag inte går med på de tankar som väcka inom mig betyder det att även det kommer från Honom, och här börjar det bli tydligt var min form fortfarande inte är lik Hans.

Detta är en mycket intressant analys. I början är det tröttsamt. Därefter börjar det bli intressant. Det är trots allt en konstant inre lek som i själva verket bidrar till våra liv och ger dem inre mening, inre energi, en källa till rörelse. Om man börjar leta efter Skaparen i alla ens drifter, känslor och tankar – även i omedvetna och instinktiva rörelser – innebär det att man letar efter sättet på vilket man är olik Skaparen.

I den stilla, vegetativa och rörliga naturen manifesterar Skaparen instinktivt. Allt sker där i enlighet med vissa lagar. Det finns inga problem där, och alla naturlagar hålls till punkt och pricka.

Alltså kan vi inte ha några klagomål på djuren, inte heller kan djuren klaga på varandra. Allt befinner sig i en viss balans: vem som äter vem och vem som existerar på vems bekostnad. Allt är förutbestämt. Allt måste vara på det här viset. Naturen har en precis och instinktiv överföring här. Skaparen agerar naturligt i dem och uttrycks inte i någon form.

Det är samma sak med människor i vilka Skaparen inte vill uppenbaras. Han verkar instinktivt. Vi ser att alla de stora politikerna, ekonomerna, och till viss del även vetenskapsmännen (det finns de som är medvetna om sin skillnad), för att inte nämna allmänheten, alla existerar de instinktivt. Skaparen uppenbaras inte för dem.

På vilket sätt uppenbaras Han för oss? Först får Han oss att leta efter anledningen till vår existens, det vill säga börja leta efter Honom, och för oss till en känsla med hjälp av vilken vi börjar växa ovan vår djuriska nivå. Om jag nu ägnar mig åt detta, försöker jag förstå var i mig – i mina tankar och känslor –jag kan greppa Skaparen, var Han hela tiden utmanar mig och styr mig inifrån. Denna tanke är relaterad till nivån Adam, människa. Jag vill stiga ovan det instinktiva beteendet och medvetet se Skaparens styre, medvetet ur min synvinkel. Det är just den här vägen vi måste ta.

Här börjar vi gradvis koppla oss loss från Honom och ansluta till Honom på ett medvetet sätt, vilket innebär att jag dessförinnan var under Hans instinktiva styre: Allt jag gjort, hela mitt liv dittills var tvunget att vara på det viset. Allt tillskrivs Honom!

Från och med detta ögonblick vill jag känna Hans aktivitet i alla mina känslor, begär, och i allt som äger rum i mig, och därefter besluta om jag håller med om denna handling, hur jag kan häfta fast vid Honom, men medvetet.

I början måste jag känna att detta är Han och detta är jag, och att Han gör någonting inom mig. Går jag med på Hans begär och tankar med hjärta och hjärna, på vad Han gör med mig? Om inte måste jag ansluta till Honom och häfta fast vid Honom ovan mina begär och tankar. Detta är ett mycket stort arbete. Här börjar jag separera mig själv från Skaparen (detta kallas för ”analys av tillståndet”) och därefter göra en korrigering där jag ansluter mig själv till Honom (vilket kallas för” korrigering och vidhäftning ”).

Avståndet mellan Honom och mig avgörs av mitt ego som jag börjar upptäcka inom mig, och ju mer jag arbetar med mig själv desto mer växer mitt ego från ett minus till ett enormt plus, eller från ett instinktivt beteende till ert medvetande om att det är Han som agerar på detta vis, men jag håller fortfarande med Honom och rör mig tillbaka till Honom. Detta sker koniskt och vi måste ansluta dessa båda system i mittlinjen.

Genom förståelsen att vi utan egot inte skulle kunna skilja mellan oss själva och Honom, bli oberoende skapade varelser skänker vi stor belåtenhet till Skaparen. Först då börjar vi förstå vad existens ur frånvaro är, och därifrån ansluter vi oss själva till ”existens från existens”.

[129647]

Från den dagliga kabbalalektionen 2014.02.07

Kategori: Okategoriserad - Kommentarer inaktiverade för Skaparen föregår allt