Från min Facebooksida: Michael Laitman, 2020 sep 22

En kall, regnig kväll i februari 1979, när jag gjorde min vanliga djupdykning i kabbalaböcker med min vän Chaim Malka, insåg jag att det var hopplöst. ”Chaim,” sa jag, ”vi ska hitta en lärare just nu.” Vi satte oss i bilen och körde iväg till Bnei Brak, en ortodox stad där jag hade hört att folk studerar kabbala. När regnet öste ner på vindrutan; körde jag nästan blint, i noll sikt. Men jag drevs inifrån; jag var tvungen att fortsätta.

Väl inne i staden hade vi ingen aning om vart vi skulle ta vägen. Plötsligt såg jag en man stå på trottoaren och väntade på att få korsa gatan. I ösregnet var han den enda i närheten. Jag rullade ner fönstret och skrek genom ösregnet: ”Var studerar de kabbala här?!”

Mannen tittade nonchalant på mig och sa: ”Sväng vänster och kör mot fruktträdgården. I slutet av gatan ser du ett hus mittemot den; det är där de studerar kabbala.”

I det huset vid fruktträdgården träffade jag min lärare, Rav Baruch Shalom HaLevi Ashlag (Rabash), den förstfödde sonen och efterträdaren till Rav Yehuda Leib HaLevi Ashlag, 1900-talets största kabbalist, som var känd som Baal HaSulam, författare till Sulam (Stege), efter sin Sulam-kommentar till Boken Zohar.

Under de följande tolv åren fungerade jag som personlig assistent till Rabash och blev hans främsta lärjunge. Jag pluggade med honom tre timmar på morgonen och två timmar på kvällen med alla andra. Jag studerade också med honom när vi var ensamma då jag tog med honom på hans dagliga utflykter till stranden eller till parken. Jag studerade med honom varannan helg när vi två tillbringade helger i varandras sällskap, och jag studerade med honom när han var inlagd i en månad vid två tillfällen. Jag ställde alla möjliga frågor till honom om andlighet, vare sig det var under lektionerna eller när jag körde bil, eller vid något annat tillfälle. Jag frågade honom för att jag behövde veta. Jag visste att han var den siste av mohikanerna, den sista länken i en släktlinje som sträcker sig årtusenden tillbaka, och jag visste att jag skulle behöva hålla igång den läran. Jag spelade in varje lektion och antecknade hans ord. Jag absorberade från honom allt jag kunde, ordens yttre och inre betydelse, så jag kunde föra dem vidare när det var dags.

Efter några år, när Rabash berättade för mig att jag behövde vänner att utöva andligt arbete med, kom jag med fyrtio elever till honom. Till dem började han skriva sina ovärderliga essäer om ens framsteg från en vanlig person till en kabbalist – d.v.s. en som känner till den mänskliga naturens innersta finesser och ens förhållande till Skaparen.

Essäerna som Rabash skrev banade väg inte bara för hans elever, utan för oss alla, varenda person. Nu är dessa essäer en fyr som visar vägen för alla som vill uppnå andlighet. De lär oss hur vi ska förhålla oss till varandra och hur vi ska förhålla oss till de känslor och tillstånd vi upptäcker inom oss på vägen. Rabash, ungefär som sin far på sitt eget sätt, var en pionjär, en banbrytare av oändligt mod, medkänsla, och kärlek till mänskligheten.

Efter hans bortgång 1991 bad folk mig att börja undervisa. Rabash hade uppmuntrat mig att undervisa medan jag fortfarande var med honom, så när folk kontaktade mig samtyckte jag och bildade en studiegrupp som vi kallade Bnei Baruch (Baruchs söner). Vi strävade verkligen då och strävar nu att förtjäna namnet och vara min lärares andliga barn.

I dag, när vi firar 29-årsdagen av hans bortgång, är det min förhoppning att vi kommer att fortsätta att förtjäna namnet Bnei Baruch, att vandra på hans väg av kärlek och enhet, och att sprida kabbalans autentiska visdom över hela världen till varje törstig själ.

”Och när jag väl har skaffat mig en kärleksdräkt börjar gnistor av kärlek lysa inom mig, hjärtat börjar längta efter att förenas med mina vänner, och det verkar som om mina ögon ser mina vänner, mina öron hör deras röster, min mun talar till dem, händerna omfamnar, och fötterna dansar i en cirkel, i kärlek och glädje tillsammans med dem. Och jag stiger över mina kroppsliga gränser och glömmer det stora avståndet mellan mina vänner och jag… och det förefaller mig som om det inte finns någon verklighet i världen förutom mina vänner och jag. Efter det är även ”jaget” annullerat och nedsänkt, förenat i mina vänner, tills jag står och deklarerar att det inte finns någon verklighet i världen utom vännerna.” (Rabash, Brev nr 8)

Kategori: Andlig lärare, Rabash - Kommentarer inaktiverade för ”Min lärare och jag”