Genom knyta an andras begär till sig själv, för att fylla dessa begär, skapar en person sin själ. Det är hur han realiserar viljan att bli lik Skaparen.

För en tid sedan, samlade Abraham sådana människor i forntida Babylon och skapade en grupp som kallades ”Isra-el”, som betyder ”direkt till Skaparen”. Dock är givandets kvalitet nu borta, och istället för kärlek till sin nästa avslöjas ogrundat hat mellan oss. Jag hatar andra bara för att de inte är jag och för att de har sina egna begär.

Jag är byggd på ett sådant sätt att alla andra absolut inte ingår i min intressesfär om jag inte kan dra nytta av dem. Jag hatar andra därför att de är skilda från mig.

Å andra sidan, om vi var förenade och om jag kände någon annans begär inom mig så skulle jag älska honom. Därför kan hat bara avslöjas i kontrasten mot kärlek. Vi lär oss alltid av motsatser – ”nyttan med Ljuset lär vi oss från mörkret”. Det är genom att försöka älska min nästa, som jag upptäcker hatet inom mig själv gentemot honom.

Rabbi Akivas studenter, som levde i den kvalitet som är kärleken till sin nästa, sjönk ned från denna kärlek till ett ogrundat hat. De skingrades i olika riktningar genom explosionen av egoism inom dem.

Om en person höjer sig genom andliga grader, om han vill uppnå givande, kärlek och likhet med Skaparen, då upptäcker han gång på gång att hans karaktär är ogrundat hat, och att genom att avslöja syndaren inom sig själv, rättar han sig själv och blir rättfärdig.

(Från en lektion om Introduktion till boken ”Från en vis mans mun”, 11.06.2009)

Kategori: Dagliga kabbalalektioner |