För att uppfatta verkligheten korrekt måste vi föra samman alla former som uppenbaras för oss. Bara människans inre värld existerar. Oändligheten är inte oändliga avstånd; den är obegränsad förening! Vid en viss punkt dyker en barriär upp i ”världen av oändlighet”, som avgör hur nära du kan komma mig. Det vill säga, inom denna oändlighet uppenbaras ett egoistiskt begär som ger upphov till avståndet mellan olika delar.

Detta avstånd mellan begär, mellan egot är imaginärt. Men det resulterar i att världen börjar sprida sig neråt från oändligheten, vilket innebär att en känsla av avstånd mellan delar dyker upp i samma plats. Detta kallas för en nedgång av världarna eller en intensifiering av fördoldheten mellan oss.

Detta avstånd är trots allt inte fysiskt utan det är i våra känslor. Vi behöver gå över till en mer intern perception. Vi bör inse att jag kan vara fysiskt nära eller avlägsen från en viss människa, oberoende av om jag känner mig nära eller avlägsen från honom eller henne; den ena faktorn är helt oberoende av den andra. I andligheten existerar inte denna fantasivärld av avstånd, det gör bara känslor. Vi mäter känsloperceptionen i sefirot, partzufim, och världarna enligt likvärdigheten av egenskaper mellan andliga objekt eller begär.

Det finns förvisso skillnader mellan begär eftersom de alla är olika. Men å andra sidan är de lika varandra eftersom de strävar efter att vara tillsammans oavsett deras oföränderliga naturliga skillnader. Enbart detta ”avstånd” mäts i det andliga, och det är bara denna ”närhet” vad gäller avsikten som vi försöker uppnå.

Trots skillnaderna mellan våra ursprungliga begär som har ett så oändligt avstånd mellan varandra, kommer vi med hjälp av skärmen och det reflekterade Ljuset (ömsesidigt skänkande) att uppnå en gemensam strävan efter att komma nära. Vi kommer att nå känslomässig förening vilken kommer att vara oändlig och utan alla gränser. I våra begär kommer vi att känna ett oändligt så att säga fysiskt avstånd, medan vi i vår sensoriska strävan att vara tillsammans kommer att kliva över denna gräns och känna vår oändliga, obegränsade förening där vi alla existerar i en punkt.

Dessa två former av mätande bör samexistera och ge intensitet till vårt förenande och vårt fasthållande. Den ena formen är det oändliga avstånd som separerar våra begär som är motsatta varandra, medan den andra är oändlig och obegränsad förening av alla i en punkt, i en gemensam avsikt och strävan.

Från samtalet om ett nytt Internet 2010-06-04