Fråga: Hur kan vi veta vad som är bra? Vilka handlingar leder till det bra och vilka till det dåliga?

Svar: Allt som leder människor att enas och att förena sig mer och mer, inte partiellt, utan till ett gränslöst enande, är vägen till det bra.

Fråga: Bra avsikter leder mycket ofta till dåliga konsekvenser. Är det möjligt att skydda sig mot dåliga konsekvenser?

Svar: Föreställ dig att hela mänskligheten måste bli en enda familj. Om du strävar efter att göra detta kommer det att bli bra. Det finns inget annat som är bra.

Från KabTV:s ”Ask the Kabbalist”, den 31 december 2018.

Kategori: Andligt arbete - Kommentarer inaktiverade för Vad är bra?

Begreppen i kabbalans visdom är annorlunda än de vi är vana vid i vår värld. Att leka är faktiskt en övergång. Som en katt som hukar sig innan den hoppar, siktar sig själv, och först därefter hoppar. Alla dessa förberedelser och anpassningar för ett tänkt hopp är en lek. Katten föreställer sig hur den ska hoppa nu.

Det vill säga att en lek är ett sätt att föreställa sig ett framtida tillstånd. Därför borde hela vårt liv vara en lek. Vi längtar efter att ansluta och inom vår anslutning att avslöja Skaparen, syftet med vår existens, evigt och perfekt liv. Allt detta uppnås genom leken.

Barn leker hela tiden och det är så de växer. Det är samma sak i det andliga livet, men där måste vi ta leken i egna händer, förstå det och leka tillsammans med Skaparen. När allt kommer omkring, utan leken, kommer vi inte att kunna komma närmare Honom och bli Hans partners. Ju mer vi framställer oss själva som närmare Skaparen, desto bättre förstår vi reglerna för denna lek.

Det visar sig att vi måste leka ständigt: en person leker med sig själv, leker med gruppen, leker med Skaparen. Och Skaparen leker med Leviatan, det vill säga med hela skapelsen. Med hjälp av leken når vi ett tillstånd som kallas ”Leviatans måltid” när hela mänskligheten sitter runt ett stort bord med Skaparen för att smaka på Leviatan.

Vi lekte med den, använde den för att bli en man, Adam, som liknar Skaparen, och vi smälte samman med Honom till en. Sedan ställs hela Leviatan, hela skapelsen, till vårt förfogande för korrekt användning, vilket kallas Leviatans måltid, korrigeringens slut.

Det finns inget annat än leken. Leken innebär att jag går från nuvarande tillstånd till nästa, mer avancerade. Livet är ständig förändring, övergång från tillstånd till tillstånd. Jag behöver bara lägga till Skaparen till dessa ändringar som den första som startar hela leken och som den sista som jag kommer till efter framgångsrik implementering.

Jag upptäcker först alla tillstånd jag går igenom inom tian, i det nuvarande tillståndet, och ändrar tian, mitt deltagande i den, tills jag kommer till rätt användning av de villkor som skapats av Skaparen. Det är så vi avancerar.

Detta kallas en lek eftersom vi inte har nått det tillstånd vi vill vara i än. Ansträngningen att gå in i det önskade tillståndet, det högre, mer skänkande och mer avancerat i förhållande till kopplingen mellan oss och vår förbindelse med Skaparen, kallas en lek.

Det går alltid att leka. Även djur leker, men de gör det omedvetet, som barn i kraft av utvecklingsinstinkten. Om vi ​​vill använda leken för att komma ut ur den här världen till den övre världen, då måste vi acceptera den här leken, förstå dess regler och bygga systemet för leken själva för att höja oss.

Var och en av oss leker hela tiden. Varje person är som en marionett som styrs av antingen viljan att ta emot, utan att fråga hans tillåtelse, eller viljan att skänka, som han själv inbjuder att agera inom sig. Sedan leker han i kärlek för vänner.

Vi ser alltid en lek, och därför bör vi utvärdera en person endast beroende på vilken typ av lek han leker: en negativ, på initiativ av sin egoism, eller en positiv, när han attraherar viljan att ge via leken genom honom.

Från den första delen av den dagliga kabbala-lektionen, ”Play”, den 4 januari 2021.

Kategori: Andligt arbete, Dagliga kabbalalektioner - Kommentarer inaktiverade för Reglerna för leken med Skaparen

Fråga: I kabbala finns det tillstånd som nedstigningar och uppstigningar. De säger att kabbalister gläds åt nedstigningarna. Varför?

Svar: Som ett resultat av erfarenhet, övning, och kabbalistisk erfarenhet börjar kabbalisten förstå att hans nedstigning föregår nästa stora uppstigning. Därför gläds han över fallet såväl som över uppstigningen. Han förstår att det är omöjligt utan detta. När allt kommer omkring är fallet helt enkelt öppningen av ett större begär som han sedan kommer att få uppfyllelse i.

Fråga: Även i kabbala finns det ett koncept att själva arbetet ska orsaka glädje, och detta är ett test. Upplever en person glädje inte från det framtida tillståndet, inte från fördelarna som han kommer att få av något, utan från själva arbetet?

Svar: Ja. Där jag är måste jag försöka leva inte i framtiden, utan i nuet. Om jag nu också är fäst vid Skaparen, till mina följeslagare, och fullgör min uppgift att förverkliga skapelsens mål, så är jag fortfarande i ett vackert tillstånd och vill inte ha något mer.

Om jag känner att jag är i ett absolut bra skick i varje ögonblick, då är jag verkligen på rätt väg.

Från KabTV:s “Spiritual States”, den 3 april 2019.

Kategori: Andligt arbete - Kommentarer inaktiverade för Varför gläds kabbalister åt nedstigningar?

Annullering och underkastelse är så viktiga i andligt arbete eftersom de symboliserar övergången från auktoriteten hos egoismen till auktoriteten hos kraften för skänkande, kärlek, och enhet med Skaparen.

Det finns två auktoriteter: den goda böjelsen och den onda böjelsen; varje gång vi skiftar från det ena till det andra, faller och stiger, så att vi i vårt samband, i deras jämförelse, när vi utvärderar den ena i förhållande till den andra, finner oss själva.

Vår plats är inte inne i den onda böjelsen, men inte heller inne i den goda böjelsen eftersom vi skulle försvinna i den. Därför måste vi stå i mitten för att vara en självständig individ. Detta är möjligt endast genom att integreras i tian. I tian har vi möjlighet att hävda vår status, bli människor, och förvärva oberoende och bilden av Adam.

Genom den ömsesidiga garantin emellan oss blir vi lika Skaparen, det tillstånd där vi har rätt att kallas människor.

Därför, när man avancerar i andlighet, känner man sig mindre och mindre självsäker, mer och mer tveksam till sin förståelse och sina känslor. I motsats till denna värld där alla står fast på sin egen åsikt, känner sig en person som längtar efter andlighet förvirrad, hjälplös, som ett förlorat barn. Det verkar för honom att han är vilse i den stora världen och har klippt sin förbindelse till verkligheten.

I själva verket är dessa lyckliga stunder på den andliga vägen eftersom vi gradvis börjar se att vi finns i gruppen, i tian. Det förefaller mig som om frälsaren har kommit och Han drar mig ur hjälplöshet och förtvivlan, från tomheten i mitt sinne och hjärta.

I detta desperata tillstånd minns vi plötsligt att vi har en grupp. Det är så Skaparen ger oss rätt riktning, som om han säger ”Vill du bli en man, vill du växa? Var så god, här är din nästa bild, din nästa form.” Du känner dig vilsen just nu, och det är bra. Den nya du är tian. Bli integrerad i det, lös upp i det, och där kommer du att hitta dig själv, känna världen.

Det finns inget utanför tian. I den mån du känner dina vänner och går in i det korrekta tillståndet kommer du att gå in i en ny värld, en andlig dimension. I vår tid går vi igenom denna korsning mellan världar, gränsen mellan den tidigare, gamla, individualistiska världen, och den integrerade, perfekta världen.

I den tidigare världen kunde en enda kabbalist avslöja den övre kraften, men nu måste vi ansluta i tior. Annars har vi ingen chans att avslöja andlighet. Endast genom att ansluta till vännerna hittar vi en sköld, en ratt, och korrekta medel för att avancera mot målet som dyker upp i slutet av en jämn väg. Hela vägen går genom ett större och större samband i tian. Därmed kommer jag ur ett hopplöst, förlorat tillstånd.

När jag inser att hela min utveckling sker endast genom kopplingen i gruppen blir allt tydligt för mig, och en rak väg öppnar sig. Inget annat krävs än att få ansluta med vännerna för att känna förtroendet inom vår förbindelse som kommer från Skaparen som är gömd där. Skaparen kommer gradvis närmare och uppenbarar sig själv eftersom jag strävar efter förbindelse.

Det är därför jag är så glad över mitt beroende av tian, på denna lilla cirkel. Hela vägen blir väldigt enkel: jag behöver bara annullera mig själv inför tian och i den utsträckningen kommer jag att avancera mot målet. Genomförandet är tydligt och det ligger i mina händer.

Jag kände mig desperat, som ett vilset barn, en fullständig nolla, och plötsligt märker jag att jag har allt, allt ligger framför mig. Det finns ingenting förutom vännerna, och jag kommer att hitta allt i dem.

Om jag är utanför gruppen känner jag mig helt hjälplös, drunknar i egoism och i frågor som inte har några svar. All självförtroende och glädje, lycka och tillfredsställelse finns i min förbindelse med tian. Bara där, i riktningen inuti den, hittar jag min goda framtid.

Jag behöver gruppen eftersom det är där min själ finns. Alla negativa tillstånd uppstår endast av bortkopplingen från tian, och alla positiva tillstånd kan bara vara i kopplingen med den så att jag inte skulle föreställa mig mig själv utan tian, som det står skrivet: ”ty jag är sjuk av kärlek.”

Från den första delen av den dagliga kabbala-lektionen, ”Annulment and Submission”, den 1 januari 2021.

Kategori: Andligt arbete, Dagliga kabbalalektioner, Tior - Kommentarer inaktiverade för Tian är det nya jaget

Varför skapade Skaparen egoism, den onda böjelsen? Kunde Han inte ha skapat oss i likhet med Honom, i egenskap av givande? Men om vi bara existerade i givandets kvalitet, skulle vi inte vara skapade varelser.

Även nu, när vi bara existerar i mottagande, anses vi inte heller som skapade varelser. Det är omöjligt att existera som en självständig varelse i ett enda begär.

Skapelsen är något som är utanför Skaparen, motsatsen till Honom. Därför måste den bygga sig själv ur motsatser: mörker och ljus, stolthet och underkastelse.

Det står skrivet att ”Den som är större än sin vän, hans böjelse är större än hans” och genom att övervinna den bygger han en god böjelse över den. En stund senare vaknar den onda böjelsen igen, och han måste be om hjälp från ovan för att övervinna den och bygga upp den goda böjelsen. Det är så en person bygger sig själv genom att ständigt avslöja och övervinna sin egoism.

Om en person inte har två böjelser, både den onda och den goda, så är han ännu inte en andlig person. Andlighet börjar när en person avslöjar det onda inom sig själv och upptäcker att detta är skapelsens natur skapad av Skaparen och han saknar bara den goda kraften, som han ber om från Skaparen, så att ”kärlek skyler allt som är brutet”.

Om det inte fanns något ont, då skulle det inte finnas något över vilket man kunde bygga det goda, för att etablera Skaparen som härskare över hela skapelsen. Därför finns det en inre motor i naturen som ständigt avslöjar problem, ondska, vår egoism, vårt motstånd mot Skaparen, frånkoppling, och hat till var och en av oss. Ovanför detta vänder vi oss till Skaparen, ber om kraften av underkastelse, förbindelse, kärlek, och på så sätt rör vi oss mellan dessa två krafter.

Mörker kan inte existera utan ljus eller ljus utan mörker. Det andliga tillståndet måste innefatta både krafter, mörker och ljus, så att vi kan föredra vidhäftning och koppling, som kallas ljus, framför frånkoppling och distansering, som kallas mörker.

Därför är det bra om vi befinner oss på dåligt humör – det betyder att vi fick det från Skaparen för att rätta till det och göra det till ett gott humör. Om vi ​​inte har något begär efter andlighet är det inte heller en dålig sak – det betyder att vi måste be om att få styrka att ansluta från ovan. Vi måste ständigt vara måna om att fullborda motsatserna, likvärdigt uppfatta både det bra och det dåliga, och hålla oss på mittlinjen.

Om det inte finns mörker och ljus, så kan jag inte etablera mig i mitten i form av människa, Adam. En person består trots allt alltid av två motsatta former. Därför måste det finnas gott och ont i mig, ljus och mörker, i alla möjliga variationer. Jag bygger bara mittlinjen, den korrekta attityden, den korrekta balansen mellan dem, och jag existerar precis vid denna balanspunkt.

Om jag bjuder in dåliga tillstånd, mörker, i förväg för att balansera det med ljus, är det som om jag styr min häst med båda tyglarna när jag avancerar mot målet. Det finns inget skadligt mörker. Allt beror bara på min förberedelse, på hur jag själv väcker mörkret för att med dess hjälp avslöja ljuset.

Om jag har ett dukat bord framför mig så är jag glad att jag är hungrig, har aptit, och kan uppskatta måltiden. Därför behöver vi bara hitta avsaknaden, behovet av ljus, och vi kommer att upptäcka det.

Underkastelse betyder inte att vi raderar vår egoism. Egoismen återstår, men ovanpå den kan vi bygga de motsatta egenskaperna, den andliga Partzuf, förmågan att arbeta med viljan att ta emot för att ge. Ett begär kan avslöja ljuset precis för att det är motsatt det genom begränsning, skärm, och det reflekterade ljuset.

Till exempel, om jag vaknar på morgonen med dåligt humör, då borde jag vara glad för det eftersom detta är den korrekta formen av att vakna. Det är så vi avslöjar en ny nivå, en ny timme, nästa minut, som en avsaknad, som mörker. Enligt hur jag definierar detta mörker går jag framåt.

Kärnan i det egoistiska begäret är stolthet. Jag måste omfördela det till Skaparen, som det står skrivet: ”Och hans hjärta var högt på Herrens vägar.” Självstolthet väcks i mig, och jag tilldelar den till syftet med skapelsen, kompletterar den negativa kraften med en positiv. Det ondas och det godas krafter är likvärdiga, men jag föredrar givandets kraft framför mottagandets kraft.

Jag upphäver dock inte den vänstra linjen eftersom den hjälper mig att framhäva och öka den högra linjen ännu mer. Mörker är nödvändigt för att ljuset ska kunna ses tydligare från det.

Därför är jag glad över att se att stoltheten vaknar i mig. Det betyder att jag har en plats för arbete för att balansera de två motsatta böjelserna och för att avslöja Skaparen mellan dem. Allt avslöjas trots allt som motsatsernas kontrast. Därför är stolthet och viljan att regera de rätta förutsättningarna för andlig uppstigning.

Det viktigaste är att bygga mig själv som en oförstörd expert, oberoende av gott och ont, och ur mig själv bygga bilden av Skaparen från dessa två krafter som ges uppifrån. Jag begränsar min vilja att ta emot, placerar en skärm på den, och förvandlar den till en skänkande kraft, till ljus.

Således, från mörkret skapat av Skaparen som ett negativt, omvänt avtryck av ljus, återvänder jag tillbaka till det ursprungliga, till det positiva, och bygger ur mig bilden av Skaparen, och sedan kallas jag människa, Adam.

En person borde vara sin egen psykolog, som för en utomstående, som förhåller sig till sig själv som en läkare till en sjuk patient. Det här är inte ”jag”, utan vad jag bygger av mig själv. Om jag placerar mig på det här sättet så siktar jag på mittlinjen.

Huvudsaken är att vänja sig vid att uppfatta negativa tillstånd som en förberedelse från ovan för positiva relationer, som vi måste föreställa oss och be Skaparen att levandegöra. Gott och ont kan bara balanseras av mittlinjen. Vi vet inte vad det är, men genom att vända oss till Skaparen kan vi skyla allt som är brutet med kärlek. Allt som krävs av oss är korrekt respons på uppvaknandet som vi får från ovan.

Om var och en i tian försöker annullera sig själva inför dess center, då kommer vi mycket snabbt att avslöja den övre kraften som väcker oss från tians center.

Från den första delen av den dagliga kabbala-lektionen, ”Annulment and Submission”, den 30 december 2020.

Kategori: Andligt arbete, Dagliga kabbalalektioner - Kommentarer inaktiverade för Oberoende av gott och ont