Fråga: Varför belägrades templet och dess murar förstördes just den 17 tammuz?

Svar: Ja, det var faktiskt så att templets fysiska förstörelse inträffade denna dag, för allt som sker i vår värld kommer ner och utvecklas från den övre världen. Detta manifesteras först som ett ”energifält” och sedan även i vår materiella värld.

Templet kallas världen Atzilut, det är platsen där Skaparen vistas. Runt världen Atzilut finns något som kallas parsa (barriär, mur). Utanför denna mur, under världen Atzilut, finns resten av vår världs egenskaper. Murens roll, som befinner sig mellan världen Atzilut (Skaparens egenskaper) och vår värld (våra begär och egenskaper), är att bara göra det möjligt för de som är värdiga att vara på denna nivå att passera till världen Atzilut, in i templet. Den filtrerar uppenbarligen egenskaperna. På så vis begränsar den de som inte är värdiga och kastar dem bakåt.

Förstörelsen av templets murar symboliserar att världen Atzilut erhöll samma egenskaper som finns även finns i vår värld, som finns utanför dess murar. Till följd av förstörelsen skedde en sammanblandning av alla Atziluts egenskaper med vår lägre värld. Därefter började ett gradvist erkännande av att världen Atziluts egenskaper trots allt skiljer sig, och ett klargörande och en samling av världen Atziluts egenskaper från den gemensamma högen av blandade egenskaper.

Det är upp till oss att gå igenom detta tillstånd och bygga det ”tredje templet” från de rätta egenskaperna. Då kommer det inte längre behöva en mur, eftersom alla kommer vistas i templet. Om detta står det skrivet, ”Mitt hus skall vara ett bönehus för alla folk” (Jesaja 56:7). Ordet ”Atzilut” kommer från ordet ”etzlo”, nära honom, och det är Skaparens egenskap till vilken alla utan undantag kommer stiga. Hela världen kommer erhålla dessa egenskaper och det kommer inte längre finnas några begränsningar över huvud taget.

Om vi föreställer oss det förstörda templet i form av järnstoft och världen Atzilut som en magnet, så kommer det järnstoft som matchar magnetens egenskaper att dras till den och stiga, från de lättaste till de tyngsta. Det står skrivet ”De ska alla känna mig, från de minsta av dem till de största”.

[190292]

Från KabTV’s “Nyheter med Michael Laitman” 2016.07.11

Kategori: Frågor & svar, Helger, Historia, Israel, Kris, Min likhet med Skaparen - Kommentarer inaktiverade för Templets murar

När man studerar kabbalans visdom måste förstå att vi alla är på djurnivån, som det står skrivet: ”Alla är som djur”. De livlösa, vegetativa och djuriska nivåerna existerar redan i oss. Och nivån av människa som vi måste bygga  i oss är nivån av likhet med Skaparen.

Jag vet ännu inte vem Skaparen är, eftersom jag inte har några egenskaper som är lika honom så att jag genom dem kan känna igen Honom och föreställa mig vem han är. Därför anses jag existera på djurnivån. Trots allt, på vilket sätt skiljer jag mig från ett djur? Jag är bara något mer egoistiskt utvecklad. Och ”mänsklig” nivå betyder ”liknande Skaparen” (”människa” – “Adam” kommer från ordet ”liknande”-  “Adameh”).

Skaparen är egenskapen av skänkande, kraften av givande, medan jag är en absolut mottagare. Därför jag har ingenting av Honom utom en liten ”gnista från ovan”, som är implanterad i varje människa redan från födseln. När den gnistan vaknar börjar man känna en märklig oro, en längtan efter något som är högre än den djuriska nivån.

Och sedan kommer jag till gruppen, där folk studerar kabbala och jag hör att det där finns möjlighet att bli en människa som är liknande Skaparen.

Det är en mycket drastisk förändring vi kan göra i oss själva. Föreställ dig skillnaden mellan ett djur och en människa i vår värld. Människans liv är mycket svårare än djurets liv, t.ex en katt. Förutom normala animaliska behov som mat, sömn och sex har människan också en vilja till utbildning, kultur och omfattande utveckling. Katten känner inte något av de sakerna.

Men för att utveckla oss till likhet med Skaparen behöver vi ett förstånd, en känsla och en styrka som vi inte har. Trots allt är skillnaden mellan djur och människa i vår värld är inte mer en liten skillnad i utvecklingen av två egoistiska varelser.

Medan Skaparen och jag är två motsatta former och jag har inte den minsta aning om vad jag behöver för att bli samma som Han. Jag kan inte ens föreställa hur är det att bli lik Honom, att stiga över tid, rörelse, plats och hela vår verklighet.

Det visar sig att vi behöver förvärva en viss kraft, förståelse, ett förstånd och en erfarenhet som vi ännu inte har. Så länge existerar jag som ett djur. Men det finns en ”gnista från ovan” i mig som jag kan utveckla, och då kommer jag helt plötsligt upptäcka alla de olika egenskaperna, förståndet och känslan i gnistan, som redan tillhör Skaparens nivå, till nivån av människa (Adam) i mig. Den gnistan utvecklas med hjälp av det övre Ljuset.

[27075]

Från den dagliga kabbalalektionen, 2010.10.08

 WMV |  MP3

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Evolution, Min likhet med Skaparen - Kommentarer inaktiverade för Från djur till människa

Fråga: Vad innebär det att döma världen till förtjänstens vågskål?

Svar: Det innebär att uppnå en nivå där jag är inlemmad i alla önskningar i världen, i alla själar, i alla delar av en allmän själ, till den grad att det hela blir jag. Dessförinnan, i de tidigare nivåerna, har jag redan uppnått mitt personliga slut av korrigeringen, som helt har berättigat Skaparens inställning till mig i det förflutna, i nuet och i framtiden.

Nu ska jag uppnå det allmänna slutet av korrigeringen genom att inkludera alla själar i mig och genom att vara i ett kärl med dem. Detta kallas att döma hela världen till förtjänstens vågskål och därmed uppnår jag faktiskt Skaparens inställning till dem alla. Det är för att jag är i slutet av deras korrigering, och i min del av korrigeringen blir det samma sak. Det avslöjas i detta korrigerade kärl som kallas ”absolut kärlek.”

Tills dess, är allt jag har under tiden mitt eget kli och jag dömer enligt mina känslor i det. Så vid en viss tidpunkt kan jag säga att Skaparen är bra, men nästa dag när något obehagligt händer mig, rättfärdigar jag inte Skaparen längre. Jag kan inte upphäva mig själv och bestämma att Skaparen är bra om jag inte rättar till alla mina kärl. Jag är ständigt i en gunga, lutar från en sida till en annan hela tiden.

När jag korrigerar mig själv, börjar jag integrera mig med alla andra kärl, med alla människor, med deras inre. Genom denna kärlek till dem, kommer jag till kärlek till Skaparen. Det här är inte bara vackra ord som kallar mig att älska alla i syfte att använda dem som ett sätt att lära känna Skaparen, de är mina andliga kärl!

Jag fylls allt mer av kärlek till dem, som uttrycks i min önskan att kunna skänka till dem, påverka dem. Jag får hela tiden större önskningar, och jag arbetar med all denna ackumulerade önskan.

Anta att jag igår hade 50 kg begär med vilket jag skulle kunna ansluta till 50 personer, och i dag har min önskan att ta emot ökat, och jag känner vemod, men jag övervinner denna känsla och stiger, och nu har jag 70 kg begär. Med det kan jag nu ansluta med flera fler människor.

Min process för korrigering är genom att ansluta till andra och skänka till dem, genom kärleksförbindelser med 20 personer till. Det är möjligt att förklara detta mycket enkelt, även om det faktiskt inte sker så enkelt, utan som en integrerad inbyggnad i ”cirklar”.

I den mån jag tar kontakt med andra på detta sätt, blir de jag och hela verkligheten blir min. Således ser jag Skaparens inställning till verkligheten, eftersom det är samma sak, precis som hans inställning till mig. Det är som att döma ens inställning till mig efter ens inställning till mitt barn. På grund av att jag älskar honom, är din positiva inställning till honom detsamma som en positiv inställning till mig.

[96885]

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2012.12.30, Introduktion till Studien av de tio sfirot

 MP4 |  MP3

Kategori: Andlighet, Dagliga kabbalalektioner, Frågor & svar, Grupp, Inre arbete, Kärlek, Min likhet med Skaparen - Kommentarer inaktiverade för Att döma världen till förtjänstens vågskål

Ett moget synsätt på problem är när du vet att du kan nå målet endast genom att få bukt med problemet. Du bemästrar de olustiga känslorna i ditt begär att ta emot, ovanför mörkret, och där ber du om förening med gruppen, med Skaparen. Din bön är ändå falsk och internt väntar du bara på att problemet ska försvinna, för att mörkret ska skingras åtminstone lite grann, så att du kan vila, slappna av och känna dig trygg i viss utsträckning.

Men du håller dig och letar efter en förbindelse och anslutning med gruppen, med böckerna och med läraren. Du är som ett barn som vill att de ska hålla dig i sina armar. Du söker efter allt stöd du kan få som tillåter dig att be om, inte att mörkret ska skingras utan hellre att höja sig över mörkret och tänka på Skaparen och inte på dina egna känslor. Ditt intresse är att tillfredsställa honom och inte dig själv.

Om du kan tänka på detta sätt, då kan du i detta avseende redan känna glädje. När du kan längta efter att ge Skaparen ännu större tillfredsställelse genom gruppen och alla andra hjälpmedel, då känner du ännu större glädje. Om du inte kan, då ska du be om det så att du kommer att känna livet i de externa kärlen, i de utländska kärlen, som betyder ”utanför din egen hud,” där din själ är.

Symptomen på ”sjukdomen” kommer att försvinna eftersom du kommer att sluta tänka på dem och ansluta dig till Skaparen och inte till de kroppsliga symtomen. Du kommer att komma ut ur huden, som om du dör, och ansluta dig till Skaparen, till själen och inte till kroppen. Detta kallas att leva i tillit ovanför förnuftet, att komma ut ur sig själv, övergången mellan liv och död, åtminstone i viss utsträckning.

Då bidrar du gradvis till denna övergång och besegrar därför döden. Vi måste åtminstone förstå mönstret av denna övergång och då kommer allt att vara enligt samma princip, på samma sätt.

[104528]

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2013.04.04, Shamati #36

 WMV |  MP3

Kategori: Avsikt, Bön, Dagliga kabbalalektioner, Egoism, Grupp, Min likhet med Skaparen - Kommentarer inaktiverade för Ett moget synsätt på problem

Fråga: Vad innebär det att ”Ta allt genom gruppen”? Är det att berätta för gruppen om alla sina problem?

Svar: Att ta allt genom gruppen betyder inte att du behöver tala om allt, även om denna princip, naturligtvis, delvis realiseras på detta sätt. Dock är det viktigaste att känna att du förenar dig med vännerna.

Detta är en intern rörelse. Du hör dem, pratar med dem, och sitter med dem, hela tiden försöker ”gå in” i dem, för att vara med dem som en helhet, fram till den punkt då du börjar känna hur du börjar komma in i övre världen genom dem.

En känsla av gruppen börjar med en enkel fysisk känsla av vänners närvaro. Nästa steg är en slags känsla av gemenskap.

Då kan det hända att det framträder en känsla av beroende. Därefter kommer en känsla av sammanhang och kärlek.

Således börjar vi gradvis, inuti denna nya enhet, som vi är, att visa, känna Skaparen. Men detta ”vi” är inte relaterat till någon. Det är inte summan av oss, utan en kollektiv helhet.

På liknande vis är en stor droppe vatten  inte summan av alla andra droppar från vilka den har bildats, eftersom det är en droppe i sig själv. Om, till exempel, tjugo droppar slås samman till en droppe, då finns det inga divisioner i den. Den är inte summan av de föregående dropparna, utan en gemensam helhet, med dem alla. Vi måste komma till detta.

Så fort vi samlar oss i den första droppen i vilka det inte finns några uppdelningar, kommer Skaparen genast att visa sig i den. Och om vi på något sätt är uppdelade in i den, kan vi inte gå samman i en enda droppe, vilket innebär att det finns rester av vår separation, och Skaparen kan inte uppenbaras. Det är så det fungerar.

[120438]

Från samtalet om grupp och spridningsarbete, 2013.10.21

 WMV |  MP3

Kategori: Andlighet, Disseminering, Evolution, Frågor & svar, Grupp, Inre arbete, Kollektiv själ, Min likhet med Skaparen, Okategoriserad, Perception - Kommentarer inaktiverade för Att förenas i en enda droppe

I artikeln “Du har begränsat mig bakom och framför” lär vi oss hur ryttaren och hästen rör sig i perfekt samstämmighet. Vi, som all skapelse, spelar rollen som hästen, och ryttaren är Skaparen, som till fullo och helt naturligt styr den. Det finns inte en rörelse som hästen gör utan ryttarens påverkan. Men hästen själv vill följa med ryttaren till följd av sitt begär att förstå och att förutse sin ägares begär till en sådan grad att hästen agerar innan ryttaren influerar den. Detta innebär att vi måste nå en sådan nivå av kontakt med Skaparen, att vi agerar istället för Honom, tänkandes och kännandes i Hans ställe; det är så starkt vi bör vara i kontakt och hålla oss fast vid Honom.

Här når vi nästa nivå, nästa problem:Varför gör vi detta? Vi gör så för att ge Skaparen belåtenhet och inte för att vi ska må bra. Om jag gör saker för mig själv, så skiljer jag mig från Honom på grund av olikheter i attribut. Alltså måste vi tänka på det faktum att vi inte bara vill ha uppenbarelsen av Skaparen,utan vi vill det för att ge Skaparen belåtenhet.

Då börjar vi känna hur Han vill uppenbara sig för oss, för att kunna skänka oss glädje, för att kunna berätta allt för oss, och att dra oss till Hans värld av evighet och helhet. Vår värld, som döljer det, som är mellan oss och Honom, och våra kroppar och allt som omger oss, kommer gradvis försvinna. Då kommer vi enbart att se den enda kraften som styr världen och att vi är i den. Faktiskt börjar även forskarna att prata om detta idag.

Så vi måste börja känna smärta och glädje som ett resultat av vår intention. Varför vill vi avslöja honom, för vår skull eller för Hans skull? Här är det sista arbetet vårt ego måste göra. Ännu en gång kräver vi av Skaparen att ge oss intentionen att allt kommer från Honom och att allt är för Honom. Alla frågor, alla krav, alla begär, böner, alla klagomål, allting är åt Honom.

Försök aldrig hitta den minsta rörelse inom dig. Om det finns ett problem, vänd dig direkt till honom, oavsett vad det är, och arbeta med honom. Om du fokuserar dig själv korrekt med denna kraft, så ser du att allt löser sig. Detta innebär att jag vill avslöja denna kraft för att bara Han finns i världen och enbart så att vi alla kommer att få kontakt med Honom för att bli ”en under Honom”, att förenas som en enda ”häst”.

Vi måste känna glädje för att vara i kontakt med Honom, oavsett om denna kontakt är bra eller dålig. Om jag känner kontakten med Honom med den värsta känslan, så är det ett tecken på att det är ett bra tillstånd, om jag inte kommer ihåg Honom i de bästa känslorna, så är det ett tecken på att det är ett dåligt tillstånd.

Vi måste värdera dessa tillstånd enligt intensiteten av vår kontakt med Skaparen. Då  kommer vi gradvis flytta från känslor i våra begär av mottagande till känslor i begäret av givande. Detta innebär att all vår glädje, all vår längtan, redan är riktad mot Honom för att ge Honom belåtenhet, och sedan börjar vi, i intentionen att ge Honom belåtenhet, ta emot det övre Ljuset som fyller oss. Skaparen i sin helhet träder in i oss och vi börjar känna att vi är en helhet med Honom, som två älskare som förenas.

[105501]

Från den Europeiska kongressen, 2013.03.23, lektion 3

 WMV |  MP3

Kategori: Inre arbete, Kongresser, Kropp och själ, Min likhet med Skaparen - Kommentarer inaktiverade för Förenad med Skaparen

Andliga kärl består av viljan att ta emot och dess begränsning, masachen (skärmen), och skammen som den innehåller. Skammen är för att jag inte är kapabel att ändra mig till givande och för att jag är rädd att binda varje tillstånd som jag går igenom till den som är givaren.

När jag reser mig efter ett fall från förnimmelsen av ondska och från den nivån studerar den tidigare nivån, så ser jag att det inte var dåligt. Jag förstår att fallet var förberedelsen för det nuvarande stigandet. Jag börjar älska och värdera de tidigare tillstånden och  vara tacksam för dem eftersom jag utan de fallen inte skulle kunna stiga nu.

Detta får mig att värdera mina stigningar ännu mer eftersom de kommit för att korrigera de tidigare felen. Alltså, jag korrigerar detta stigande genom min nya attityd mot det och lär av denna erfarenheten för framtiden. Nu vet jag att jag måste förbereda mig själv för nästa nivå, nästa fall, så jag ska kunna kontrollera det så mycket jag kan och arbeta ovan förståndet.

Det finns få chanser att arbeta ovan förstånd i ett tillstånd av stigande, men fallen hjälper där. Fallen är  faktiskt mer till nytta, inte stigandet.

En persons arbete är att vara tacksam för sitt förflutna och därmed förbereda sin framtid. Vi skall alltid säga att allt som hänt fram till nu, om det är konflikt med vännerna eller vad det kan tänkas vara, gjordes av Skaparen själv och det finns ingen annan än Han. Du måste lägga till alla dessa stadier riktade mot Skaparens uppenbarelse för dig om det nu är  ”bakifrån” som ett fall eller hans ”ansikte” om det är ett stigande.

I framtiden måste vi vara förberedda på vad som helst. Detta kallas total hängivelse. Detta är vad vi förbereder oss för i gruppen genom att investera våra ansträgningar i ömsesidig garanti, gemensamt stöd, som till slut återkommer till personen själv.

Allting beror på vår förberedelse. Om vi sysslolöst sitter utan att göra något, kommer vi knappt känna några fall eller något stigande, utan bara milda skiftningar i vårt humör. Men om vi förbereder oss själva genom kontakten med vännerna, då kommer vi kunna styra takten i vårt avancemang och se alla våra avancerade tillstånd som positiva: både stigningarna och fallen.

Det är svårare att relatera bestämt till ett stigande än ett fall. Faktiskt, när vi är i ett stigande, påverkas vi av njutninng som totalt fyller oss och inte låter oss klargöra vilket tillstånd vi är i och kontrollera njutningarna.

Under ett fall är det dina begär som tvingar dig att söka hjälp, även frälsning. Därför står det skrivet, ”Farao har fört Israels söner närmare deras fader i himmelen”. Begären som avslöjas i ett fall – i exil, i lidande och att inte må bra – det är vad som för en människa närmare målet, medan stigningarna inte direkt hjälper oss att avancera.

[104233]

Från den första delen av den dagliga kabbalalektionen, 2013.04.02, Rabashs skrifter, artikel 15

 Video |  MP3

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Frågor & svar, Inre arbete, Min likhet med Skaparen - Kommentarer inaktiverade för Ett fall är steget före stigningen

Fråga: Hur kan vi uttrycka vår tacksamhet till Skaparen?

Svar: Enbart genom att vilja att Han uppenbarar sig, på så vis ger vi honom förnöjsamhet.

Dessa ord kanske verkar banala, inte fullt förstådda, och artificiella, men i stort är det det enda sättet att förklara det genom att använda denna jords språk. Faktiskt är det en väldigt hög nivå och vi kommer att förstå innebörden av dessa ord först efter att Skaparen är uppenbarad.

Hur kan vi ge Skaparen, den högre makten som styr allting, belåtenhet om vi springer omkring som småkryp springandes in i varandra? Vill vi ha Honom eller inte? Ändrar sig vårt humör enligt detta? Lider Han eller gläds Han som resultat (lidandet eller njutningen från Shechina-Gudomligheten)? Vi förstår inget av detta, vi förstår inte ens oss själva.

I själva verket är hela mänskligheten övre varelser, inte på det sättet vi ser det i våra egoistiska attribut, men på så sätt existerar vi på riktigt i den generella  förbindelsen, i full förening med Skaparen. På den nivån är vi alla lika och identiska med honom.

Så vi måste föreställa oss denna nivå, och agera i den, och alla bör se sig själv och sina vänner som värdiga denna nivå. Detta kommer att resa oss.

[103860]

Från den Europeiska kongressen i Tyskland, lektion 3

 WMV |  MP3

Kategori: Frågor & svar, Grupp, Kongresser, Min likhet med Skaparen - Kommentarer inaktiverade för Hur tackar vi Skaparen

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Inre arbete, Min likhet med Skaparen, Perception - Kommentarer inaktiverade för Från total restriktion till total uppenbarelse

Det viktigaste är att korrigera vår attityd till verkligheten och att inse att hela verkligheten är Shechina, uppenbarelsen av Skaparen. Nu uppenbarar den sig emellertid för mig som den stilla naturen, den vegetativa och den animaliska nivån, som mänskliga varelser, och hela världen som omger mig, som jag uppfattar som utanför mig. Faktum är att allt detta är uppenbarelsen av Skaparen som under tiden gömmer sig i den motsatta formen av vad vi ska se.

Hela denna motsatta bild förklaras enbart genom olikheten av våra attribut. Det är möjligt att korrigera den enbart genom att vi anstränger oss att se denna verklighet genom läraren, gruppen, böckerna och disseminering, genom att se det som hela verkligheten, att se efter vad vi saknar till följd av att vi uppnår en sådan attityd och att bli stärkt av miljön. Då kommer vi gradvis, genom ansträngningarna vi gör – som det sägs ”många kronor adderas upp till ett stort konto” – börjar vi känna att vi bara behöver korrigera oss själva och att allt externt för oss är den Heliga Shechina eller själen.

Varje ögonblick har vi möjlighet att arbeta med våra onda tankar och vår kritik av verkligheten, av den högre Gudomligheten, och även av mig själv, mina attribut, av det inre ofullbordandet eller det yttre ofullbordandet. Till följd av att klargöra den, att överkomma kritiken, och att döma till förtjänstens vågskål, då kommer den sanna, hela bilden att träda fram.

Då kommer vi se att alla avarter från helheten, alla brister vi konstant känner nu, självkorruptionen och korruptionen av den externa världen bara var krafter som enbart kom för att stärka och öka individens personliga kontakt med Skaparen.Verkligheten avslöjas nu för oss  som ett illuminerande fält skinandes i ett Ljus av många strålar, i olika aspekter av helheten. På så vis möter man målet av skapelsen.

[102091]

Från förberedelsen till den dagliga kabbalalektionen, 2013.03.06

 WMV |  MP3 (på engelska)

Kategori: Dagliga kabbalalektioner, Grupp, Inre arbete, Min likhet med Skaparen, Perception - Kommentarer inaktiverade för Ett fält som glöder i ljuset