Varför behöver jag hela denna värld?
Denna bild skapas med hjälp av två krafter: en mottagande kraft (vänster) och en skänkande kraft (höger). Kombinationen av båda dessa krafter på min egoistiska materia målar upp hela bilden av verkligheten för mig. Jag känner det, jag ser en bild, och det verkar för mig som om denna bild, denna verklighet, existerar utanför mig. Jag själv projicerar min inre bild framför mig. Det är så jag ”ser världen”. Det är som om jag plockar fram den inifrån mig själv och projicerar den utanför.
Varför är jag byggd på detta vis? Varför ser jag min inre värld i en yttre form? Det är för att vi ska kunna behandla den egoistiskt med försumman och fientlighet. Därigenom får vi en möjlighet att studera vår inre värld och att korrigera oss själva.
Om jag kände den som om den var inuti mig skulle jag aldrig kunna korrigera mig eftersom jag skulle relatera till allt på ett positivt sätt med godhet, men helt och hållet på ett egoistiskt sätt. Men eftersom mitt ego nu kommer ut på utsidan och jag upplever det som främmande, relaterar jag till mitt ”externa jag” som till en främling, egoistiskt på ett negativt sätt, snarare än positivt och som om det vore min inre del. Därmed har jag en möjlighet att förstå vad ”extern” och ”intern” betyder för mig.
Världen delades upp i två delar: jag och de andra. Jag kan inte övertyga mig själv om att någonting som finns på utsidan är mitt eget. Jag ges en möjlighet att se min inre essens i en yttre bild: ”Kom och se vem du är och hur du behandlar dem runt om dig. Det är så här du är på insidan.” Du säger ”Titta hur ful den här är, hur lat den här är, hur korkad en annan är! Jag hatar dem så mycket!” Samtidigt är alla dessa kvaliteter dina och inte någon annans.
Dessa uppenbarelser hjälper mig. Annars skulle jag aldrig kunna relatera till dem, att fullkomligt uppenbara den ”onda böjelsen” (det egoistiska begäret, hatet av alla) för att senare förstå att detta är mina inre kvaliteter som projiceras på utsidan.
Då börjar jag förstå hur Skaparen hjälper mig genom att ge mig en sådan verklighetsperception: att se min insida på utsidan. Jag börjar förstå hur mycket detta hjälper mig, och att jag utan detta skulle vara fullkomligt inlåst i mig själv och aldrig skulle kunna förstå vad ”jaget” är. Samtidigt finns det någonting här, ”någonting i mig som jag inte anser vara jag”.
Därför går hela vårt arbete ut på att förena vårt inre jag med vårt yttre jag, med världen på utsidan, och särskilt med gruppen. Vi kan öva med gruppen. Jag ser trots allt, när jag börjar arbeta med gruppen och försöka behandla vännerna som mig själv, att jag är oförmögen att förenas oavsett hur mycket jag försöker övertyga mig själv om att allt detta utanför mig också är jag. Jag kan inte ens behandla en liten del av mänskligheten, gruppen, vars mål är nära mitt eget, som mig själv. Jag kan inte relatera till det över mitt egoistiska medvetande.
I detta hänseende börjar jag se denna egoism som någonting som skapats artificiellt av Skaparen, särskilt för dess upphävelse. Men jag kan inte göra detta själv; jag kan bara vilja det och be Skaparen att min egoism ska försvinna. Varför ska jag fråga? För att få en förbindelse med Skaparen!
”Hur kan det vara så?” Förstå att de är du! Behandla dem med kärlek, eftersom de är delar av din själ!
”Men jag kan inte!” De är dina vänner, dina grannar. De går mot samma mål som du! Vad är det i slutändan som separerar er?
”Sönderfallets kraft separerar oss. Skaparen placerade den som ett hinder, och jag kan inte komma över den.” Då frågar du efter att korrigera just detta. Du frågar efter korrigering och att hela världen ska införlivas i dig själv.
Är jag ensam ett ögonblick, utan gruppens stöd, faller jag genast. Ensam kan jag inte greppa det andliga, Skaparen, eller givande. Antingen är jag i mitt andliga kärl medan jag är knuten till de andra och får stöd av dem, eller så är jag utanför det. Så fort jag förlorar de andras stöd faller jag.
Zohar, kapitlet “BaHar (På Sinaiberget)”, punkt 3: Vid midnatt vaknar en nordanvind och en eldflamma kommer ut ur det lägre altaret, malchut. Då öppnas portarna och låga dinim, dinim de nukva, samlas i sina hål och flamman vandrar och går, och portarna till Edens lustgård öppnas. Slutligen delas flamman upp och når flera sidor av världen och kommer in under vingarna på tuppen, och den galer.
Prenumeration via RSS
Prenumeration via e-post